Känner du igen dig i det mänskliga fenomenet att inte ge 100% för att kunna rättfärdiga ett misslyckande? Kan du med andra ord småslarva med detaljer av rädsla att inte lyckas?
Det låter knasigt, vi skyddar oss i högre grad från att misslyckas än vi satsar för att vinna.
Jag har ofta fått frågan hur jag gjort för att överleva i över 40 år musikbranschen. Jag tänker att min förmåga att svara ja då min musikaliska begåvning gjort att människor i olika sammanhang intresserade sig för den har varit betydande. Utöver det fyllde jag, då jag tidigt slog igenom, en lucka. Någon som jag fanns inte riktigt på kartan. Min ålder, mitt ursprung och kön skilde sig från normen. Det är inget man kan planera. Inget man kan sätta sig ner och tänka ut. Det är fler parametrar än drömmar planer och mål som spelar roll för att man skall överleva i en stenhård konkurrens. Jag är inte bäst på att spela nyckelharpa, men jag är en av de bättre på att förvalta det jag faktiskt kan och är.
Och jag tillhör de där som jag beskriver i början av den här texten, de som intuitivt inte satsar allt.
De som spar en gnutta av gnistan för sig själva. Jag ser det som en livförsäkring. Med hjälp av den kan jag alltid brinna vidare. Överleva om det jag tar mig för inte fungerar. Med hjälp av det där lilla jag inte satsar, utan ömt och varm bevarar, skyddar jag mitt självförtroende. Det är ingen stor process, inga stora åthävor, överlevnadsstrategin är knappt märkbar. Går på autopilot. Men är extremt viktig.
Kanske är det bara så man vågar närma sig sina drömmar och planer? Kanske är det själva förutsättningen? Det enda normala? Att ge allt är ju ett risktagande som är svindlande. Är ju att inte alls förhålla sig till att man är dödlig. Att inte alls förhålla sig till möjligheten att misslyckas. Det finns de som menar att det enda sättet att närma sig sina drömmar är att satsa 100%, men jag vet inte. Jag tvivlar på det. Det där ständiga optimerandet, maximerandet.
Jag tror på att behålla en del av sig själv och sin kraft, dels för att slippa rasa ned i totalt självförakt om vi misslyckas men kanske mest av den enkla anledningen att jag tror att vi räcker till ändå.
Kanske är det de där procenten vi spar, håller kvar, som gör oss till vinnare. Som ser till att andra står ut med våra talanger? Kanske är det när det sipprar ut lite annat ur den förnimmande perfektionen. Mänskligt grått dis. Kanske är det bara i sprickan, hur liten och obetydlig den än, våra drömmar kan bli verklighet?
Kanske behöver vi i alla avseenden likna varandra för att vi skall kunna acceptera. Tolerera. I det perfekta bor inte tryggheten. Där vilar dimslöjor av den osäkerhet som allt utan skärvor föder.
Vi behöver inte vara rädda eller alls känna oss bristande i vår dedikation bara för att vi spar en smula på oss själva. För att vi milt famnar delar av oss, inte låter dem tillhöra andra. Jag tror att det är sunt att inte satsa 100%. Jag tror tvärtom att det är en del av förutsättningen för att vi skall nå dit vi vill.