-Men gud vad jobbigt!, utbrast min vän då jag berättade om konserten i Kalmar, som stream:ats med så pass dåligt ljud att den måste göras om. Måste ni verkligen åka hela vägen tillbaka?

-Att du orkar laga mat, Åsa! Jobbigt och supertrist ju! Fen massa jobb för att äta maten ensam!?

-Gud, vad jobbigt att gå långpromenader i den här värmen!

Jag tror ni fattat galoppen.

Mitt turnerande har knappt en enda människa, under mina 44 år som kringresande i nyckelharps- musik, kommenterat med annat än att det måste vara så jobbigt. För att inte tala om hur viktigt vädret är när man kör bil.

-Hoppas ni får fint väder, jobbigt att köra långt om det regnar. Snöar. Är halt. Är mörkt. Skymmer. Blåser. Och så vidare in i evigheten.

Det här har alltid förundrat mig. Förr blev jag bara innerligt irriterad. Inombords. Log och sa att det nog skulle gå bra. Nu förundras jag enbart, men med ett större allvar, över hur instinktivt människor fokuserar på min kostnad? Och inte på vad jag får.

Att åka till Kalmar gång två är inget mindre än att ännu en gång få känslan av att vara utvald, att ha privilegiet att få underhålla, att få spela med min flyhänta och roliga pianist Maria och att alldeles i starten av resan få känna den där förlösande känslan av frihet som kommer med att lämna vardagen
bakom sig och bara ge sig av. Men framför allt att få göra det jag älskar mest av allt i hela världen. Och- få betalt för det. Och eftersom jag får det, finns ett avtal och då lägger jag inte onödig energi på antalet mil i bil eller på att fantisera ihop ett önskeväder.

Att laga mat till mig själv, jag menar, nåt skall jag väl få som känns fint och bra i den här trista singelsituationen?! Skoja. Lite. För det är ju inte självaste spralltåget varje dag, att leva ensam, jag vill
dock inte göra det ännu deppigare genom att hafsa i mig nudlar. Mat smakar lika oavsett antal människor vid bordet, det finns inget vettigt skäl att inte äta gott på grund av att det inte sitter någon mitt emot. God mat är god mat oavsett.

Jag sitter mest och skriver denna sommar. Det är krönikor, flertalet musikalsånger och en roman. Jag betalar för min ljuvliga tillvaro genom att gå. Det är inte duktigt. Det är att betala vad jag tänker att det kostar att ha privilegiet att skriva. Att vara stillasittande. Kroppen behöver röra på sig , därför rör jag på mig. Det är priset jag betalar för något av det mest utvecklande, utmanande och underbara jag vet.

Allt har en kostnad. Jag fascineras allt mer över att så få orkar betala den. Det är ju i längden att undvika livet. Allt kostar. Allt har en risk. Skall du leva i riktning mot det som gör just ditt liv mer helt rikt och meningsfullt så måste du anstränga dig. Betala och riskera. Det enkla är att låta bli . Det
kostar absolut ingenting. Men stanna inte i den tanken. Livet fungerar inte så.

Har du fokus på att saker skall vara enkla missar du utveckling, utmaning och underbara saker. Jag åker mer än gärna ner till Kalmar, jag tar den där stunden det tar att laga mat, jag går ut i alla väder. Den kostnaden är
nästan ingen, jämför med vad jag får. Så fastna inte i tanken på vad livet kostar. Tänk i stället alltid på vad det är du får.