”Skit i det. Vem fan bryr sig om 100 år” Så löd det, citatet som fick mig att hoppa till lite i arla morgonstund. Jag googlade efter ett bra citat, någonting matigt och klokt att skriva lite mer utförligt om i min blogg. Hoppade som sagt till av det explicita tilltalet, scrollade snabbt vidare i jakt på något
mer diffust att sätta tänderna i innan det uppenbara slog mig.
Det där var ju faktiskt inget mindre än essensen av det samtal som jag haft med en vän bara några dagar tidigare. De flesta samtal som jag har nu för tiden landar i mina vänners teorier om Corona-smittan och eftersom jag inte har några andra teorier än att gissningslekar, kring det jag inte kan påverka, känns meningslösa så blir samtalen i längden aningen trista. Samtalet jag drog mig till minnes däremot, det var av ett helt annat slag. Det hade landat i att vi skulle sluta bry oss. Den gamla klyschan ”Man lever bara en gång” hade under samtalets gång plötsligt framstått som något av det bästa som någonsin sagts.
För. Här går man omkring på jorden och oroar sig. För att leva. För att älska. Både sig själv och andra.
Livrädd att upplevas som gränslös. Med intensiv lust att vråla ut i världen. Ta mig! Jag är kul och jag älskar glass. Här lever man sitt liv genom att oroa sig för att inte duga.
Jag som alltid tänkt att jag är modig för att jag ställer mig på en scen. Sträcker ut hakan. Men nä. Det där med att stå på en scen handlar inte om mod. Man presterar, hur frejdigt det än verkar, av livrädsla att inte vara tillräcklig. Det är själva bränslet. Ängslan att inte duga. Rädsla att aldrig få göra det igen.
Tanken på att det aldrig får ta slut. Men. Hur har den tanken någonsin kunnat oroa? Allt tar ju slut. En dag slocknar allt. Vad vill man då ha varit uppfylld av? Livet eller rädslan?
Jag har de senaste åren kommit på mig själv med att skala av tanke efter tanke på vem han skall vara, han som skall få mig att älska igen. Allt jag nu tänker är ”jag kommer att behandla dig som en beskyddare och jag kommer att lita på dig. Så länge du säger att jag är bra. Att jag duger.” Ängslan o
ängslan. Hur gör t.ex.de , undrade vi under samtalets gång, våra jämnåriga manliga vänner som skiljer sig och ömsar skinn, lämnar trött gubbe-auran, slänger på sig solglasögon och rocka 35 åringar? Hur omger man sig så obekymrat med 20 år yngre kropp och tanke? Varför gör inte vi? Det ser ju så himla härligt ut. Men så funderade vi över vilka 35 åriga unga män som skulle vilja ha 56 åriga kvinnor med tveksamma hjärtan och hängbuk och den tanken oroade mer än lockade och föll i både skratt och bävan. Självkritik o självkritik. Humorn som räddar oss från allvaret. Så höll vi på. I timmar. Men. Någonstans börjar allt och nog sådde vi ett frö ändå. Jag vill fortsätta det där samtalet, jag vill odla den tanken. Låta den slå rot, växa och blomma så att jag, när allt en dag är över, får konstatera att jag
till slut famnade det där explicita och därför så fantastiska citatet.