Berättelsen om Hamid Zafar är intressant ur flera perspektiv. Eller handlar den egentligen bara om vår ofattbara förmåga att blanda ihop värden med människor? Vår lust att på så sätt rationalisera och organisera omvärlden? Hen är god och hen är ond.

Vad är en god handling? Vad är två? Vad är tre? Det är tre goda handlingar. Tre goda handlingar gör ingen människa helig. Det gör en människa till en människa som utfört tre goda handlingar. Men vi behöver mer. Vi behöver våra heliga kor och vi bygger dem och vi skall därför inte bli förvånade när
de heliga kor som byggts av våra ideal och drömmar till slut uttrycker sig som Zafar.
– Det är ett tungt ok jag burit runt på.

Många har vridit sig i vämjelse över de där orden. Hur har han mage att beklaga sig? För att godhets-ok är tunga att bära. Hamid Zafar var duktig rektor. Pratade om det som var viktigt att prata om. Framför visade han på resultat. Goda resultat. Vi behöver våra hjältar. Ibland är det viktigt att de har ”gått igenom ett och annat” för att vi skall kunna identifiera oss. Då står vi i kö för att förlåta. Ibland skall de enbart vara goda förebilder och då gör vi dem till det. Men vem kan vara det? Den människan är ingen människa.
Det som händer när vi i vår enfaldiga upprepning ändå ägnar oss åt det är det som just hänt. Människor faller. Eftersom de är människor. Vi blir besvikna. Trots att vi borde veta bättre. Människor är både bra och dåliga. Naturligtvis.

Precis som när vi låter bli att döma en hel människa för en dålig handling, vilket vi sannerligen borde göra, bör vi inte höja en hel människa till helgonstatus för en god gärning. Eller två eller tre.. Vi borde i stället bara se på det som gjorts och görs och värdera det. I båda fallen. Annars hamnar vi ju i denna bottenlösa besvikelse om och om igen.

Fallet Hamid handlar därför lika mycket om oss. Vår strävan att dela upp mänskligheten i bra och dåligt. Vår oändliga lust att skapa heliga kor och därmed sätta dem i bur. Skammen är därför också vår. För vilken människa kan leva upp till att vara alltigenom bra?

Jamen, det finns verkligen gränser, tänker du. Gränsen borde vara vid heliga kor och intet annat. Vi människor kan verkligen vara väldigt duktiga och i den mån det har med godhet att göra också goda men lika fullt samtidigt riktigt usla. Vi måste sansa oss när det kommer till att göra människor till väsen vi inte tolererar svaghet eller uselhet hos. Vi har alla våra mörka skrymslen.

Att förvänta oss att alla människor som gör gott är goda är lika naivt som att säga att alla människor som gör ont är onda till sista cell. Vi vet ju hur komplexa vi är. Att det är precis det som gör oss till människor. Ändå går de flesta av oss vi i flocken och bara tycker som den. Det är inte förrän någon varit modig nog att ifrågasätta, eller någon av en händelse snubblar över något mörkt i spåren av den heliga kon som några av oss lite skenheligt kommer att säga att vi både sett och förstått.

Och vi kommer absolut inte behöva förklara oss. Förklara varför vi inte stoppade flocken och sa att Kejsaren är naken. Vi vet nämligen alla vad det kostar. Drevet är igång och nu skall den heliga kon kläs avlägsnas oss. Så hanterar vi vår innerliga längtan efter geniet. Vilket trams.

Vi är alla människor. Vi gör rätt och fel. Låt oss se det. Vi bär inom oss både det goda och onda. Låt oss förstå det. Och leva efter det. Skrota alla heliga kossor. Släpp dem ur sina burar.