Åldersnoja

Funderar du mycket på ålder? I vissa avseenden är det ofrånkomligt att åldern kommer upp. I andra är det verkligen inte det. Vi lever tills vi dör, varken nyfikenhet, lekfullhet eller spontanitet försvinner för att vi blir äldre. Eller för att vi lägger ut ett par kilo. Får lite rynkor.

Tänkte du som oroar dig för åldern, när du var 5 eller tio år yngre att -Det jag gör nu gör jag för att jag är 27 år och 3 månader. Eller – Det jag gör nu gör jag för att jag är 36 år och 1 månad. Eller – Det här gör jag för att jag är 48 år och 9 månader. Eller gjorde du det du gjorde för att du hade lust? Ville? Gör du saker för att du är i en särskild ålder? Eller låter du bara bli saker för att du är i en särskild ålder?

Finns det ett speciellt datum för människor där äventyren tar slut, eller bestämmer vi det själva?

Pratade med en vän häromdagen, hon berättade om helt förändrade förutsättningar på hennes jobb. – Det känns spännande med det nya. Jag känner mig…yngre!

Jag tänkte direkt att omväxling förnöjer. Inte bara lite allmänt sådär utan förnöjer hjärnan. Kroppen. Med sina nya tankemönster. Nya rörelsemönster.

Är det när vi gått i allt för liknande spår allt för länge som vi såsar ihop och tappar gnistan? Tror att livet är slut? I alla fall äventyren? Blir vi bekväma? Hur tänker du?