Tänker du ofta att livet skulle vara så mycket enklare om alla andra bara kunde ändra på sig? Att livet skulle vara så mycket smidigare om du bara slapp befatta dig med alla idioter? Jag kan ärligt säga att jag tänkt både den första och andra tanken. Jag kan ärligt säga att jag tror att du också gjort det. Vi är bara människor.
Ibland får vårt sätt att tänka konsekvenser. Det händer att vi, när vi finner att vår hopplösa partner inte förmår förändra sig, lämnar relationen. För att vi ville så mycket mer. Så himla mycket mer än dessa ständiga konflikter. Vi lämnar relationen med besvikelse över att vår partner aldrig riktigt förmådde att förändra sig.
Livet blir i ganska liten omfattning vad vi vill, blir i större omfattning som det blir. Trots att vi på alla möjliga sätt försöker att kontrollera tillvaron. Visst märker vi att vi mår bättre av kontroll, men det är också det enda som händer. Kontrollen ger inga långsiktiga resultat. Den blir tvärtomextremt komplicerad och skapar stress. Bakom utbrändhet finns till exempel ofta extremt mycket av den här typen av pseudo-kontroll. En skapad kontroll för att kortsiktigt må bättre, inte för att i längden förändra något. Verklig kontroll är nämligen krävande, ger mer ångest och innebär inledningsvis ett större risktagande.
Att verbalt älta och oroa sig för framtiden är pseudo-kontroll. Verklig kontroll är krävande, vi behöver planera den.
Att som chef detaljstyra sina anställda är pseudo-kontroll. Att ge ansvar och frihet och vänta på leverans är verklig kontroll. Att utsätta sig för ångesten över att det kanske inte blir exakt som man tänkt. Ingen utvecklas ju av detaljstyrning, det vet varje förälder som lärt sitt barn simma eller cykla.
Svartsjuka och dess kontrollbeteenden är ett bra exempel på pseudo-kontroll. Korsförhör känns bra men i förlängningen förskjuter man sin partner. Verklig kontroll innebär en risk, är att ge ovillkorlig kärlek, det är det bästa man kan göra för relationen.
Hur befriar vi oss från vår ömma längtan om ett liv som blir som det skall och inte bara som det blir? Hur skall vi förhålla oss till en partner som alls inte tänker eller känner som oss själva? Och som till råga på allt inte förändrar sig?
Det gör vi inte. För det handlar inte om livet eller om vår partner. Det handlar om vår egen styrka att hantera att det som inte alltid blir som det ska. Som vi vill. Det handlar om att, när detta sker, när livet sker, kunna försätta oss i det tillstånd som situationen kräver och som vi faktiskt vill, utan att låta andra människor få förstöra vår sinnesstämning.
Det handlar om att låta bli att bli ett offer för andra människors tillkortakommanden, att istället acceptera dem. Jag tänker att det där dömandet kanske någonstans handlar om oss själva. Och att vi skall låta bli det. Vi är bara människor.