Hur skall vi värja oss från att ”alla andra” verkar ha det så mycket bättre än oss? Roligare jobb, mer pengar och härligare relationer.
Internet är fantastiskt. Det gör livet så mycket enklare för oss. Roligare. Sociala medier har gått från en plats där man kan göra allt från att ” hålla kontakten med gamla skolkamrater” till att göra karriär. Gårdagens kändisar var experter på något. Dagens kändisar är härliga personligheter. Vi har gått från ett samhälle som krävt begåvning för att någon skall få plats i det tunna rampljuset till ett samhälle som endast kräver härlighet i någon form på den monumentala arena som internet är. Identifikation är oerhört viktigt. Är du fortfarande expert på något är det viktigt att du visar upp ett stökigt kök, för att ändå skapa någon form av identifikation hos följaren. Vi vill bli bekräftade och det blir vi av en professor i kemi, en hjärnkirurg eller ett musikaliskt geni om hen bara visar upp en tvätthög eller en mysbyxfredagskväll i all enkelhet. I detta är det lätt att växla mellan sitt äkta, sitt önskade och sitt fullständigt oäkta jag. Vi vet detta. Alla. Ändå jämför vi oss. Ändå jämför vi oss med bilder och föreställningar, utsagor och berättelser som inte har med verkligheten att göra.
De som inte vill stöta sig med oss lägger ut fantastiska bilder med kommentarer om att det inte alltid är så här fint, så här härligt, så här kärt. De vet dock att bilden säger mer än tusen ord. De vet att vi bär med oss bilden. Av det där härliga matbordet, av de där härliga gästerna, av den där blöta pussen. Den härliga relationen.
Vi läser kommentarer, elaka och snälla. Kanske engagerar vi oss. Ställer oss på led i följarskaran och går med på att skapa ännu mer utrymme åt någon som har som uppgift att vara influencer och därför kämpar med att skapa innehåll som attraherar. Vi läser fast vi inte gillar. För att vi gillar att bli irriterade. Vi beter oss på nätet som vid bilolyckor. Vi stannar till och tittar fast vi inte borde. Vi följer som den flock vi är och den flock vi vill tillhöra.
Och börjar titta på vårt egna liv med allt mer kritiska ögon.
Det är inte lika fint hemma hos mig, jag har inte lika fina kläder. Inte lika roligt liv. Inte lika härliga relationer. Jag är inte lika kär.
Plötsligt stjälper vi alla våra värden överbord. Det vi vill vara i våra jag, det liv vi vill leva. Allt som präglats av vår iver att skapa ett liv. Allt som präglar oss. Varje dag och natt som läggs till varandra och skapar det som är möjligt just nu. Det vi kämpat för, det vi valt. Allt vi fått.
Plötsligt skaver det.
Vi tappar vårt perspektiv.
Det är så otroligt viktigt att se att – visst- det finns de som har det härligare. Det har det alltid gjort, det kommer det alltid göra. Frågan är om det är just de som vi ser på sociala medier. Det skall vi nog låta vara osagt.
Det finns de som har det väldigt mycket mindre härligt än oss själva. Det skall vi ha väldigt klart för oss. Vi behöver inte tänka särskilt långt för att få det bekräftat. Och när vi är där, i det som sannerligen är många gånger ohärligare, kan vi se på våra värden. Vem är jag, vem vill jag vara? Hur lever jag mitt liv, hur vill jag leva det? Utifrån en verklighet som inte är tillrättalagd kan vi se vår strävan att vara en hygglig människa med ett hyggligt liv. Det är i perspektiv till den totala tillvaron vi ser att vi nog kan vara ganska nöjda ändå med den vi är och det liv vi lever.
Perspektiv är viktigt. Och kritik. Källkritik.
Vi vet ingenting. Vi vet inte vad som försiggår innan den där bilden, efter. Vi vet ingenting om behovet att verka lycklig. Att visa upp sin kärlek. Det kan vi vara säkra på. I bästa fall är människor lyckliga. Det unnar vi dem. I värsta fall är det inte så. Det beklagar vi. Det enda vi vet det är sanningen om våra egna liv. Vad vi , utifrån just våra förutsättningar kan förfina och utveckla.
Vi behöver i mycket högre grad titta på oss själva. Och med snälla ögon. Se att vi gör så gott vi kan. Utifrån det är det inspirerande att se om det finns något att förfina, utveckla. Utifrån det perspektivet känns bergen inte så höga att bestiga. Utifrån det perspektivet kan det vara en smula lättare att känna sig nöjd med att se världen från sin egen kulle. Tillåt dig det.
Utifrån det perspektivet kan förfining och utveckling vara just detta – att känna sig nöjd med att se världen från sin egen kulle.