Allt blir bra. Sen blir det lite dåligt för att bli bra igen. Så håller det på. Livet.
Man kan ha alla möjliga förhållningssätt till detta. En del väljer vi, en del tar vi till oss mer eller
mindre medvetet, ibland för att orka leva, för att överleva.
När jag var ung var jag väldigt rädd för lycka. Så fort jag kände mig lycklig förutsatte jag att olyckan skulle komma. Jag ifrågasatte starkt att allt kunde vara bra.
Misstänksamt förberedde jag mig mentalt på att ”det värsta” när som helst skulle kunna hända. För naturligtvis skulle det komma en katastrof. I
alla fall något som grusade lyckan rejält.
En dag föreläste jag, tillsammans med en psykolog, om barn till alkoholister. Under en middag, en
kväll efter en föreläsning, frågade hon mig hur jag mått då min mamma varit onykter. Detta apropå
att jag berättat att jag sällan stannade i glädje.
Hon hade intresserat sig för min musikkarriär och
detta var tre år efter att jag spelat på Nobelfesten och fått 5 plus i Aftonbladet för mitt album ”Stilla
ro och nära”.
Jag hade berättat att jag ständigt hade fokus framåt och aldrig tyckte mig ha någon
anledning att fira. På hennes fråga svarade jag uppriktigt att jag alltid känt mig orolig, känt både skuld och skam och inte minst en skavande rastlöshet. Förutom allt magont och all huvudvärk förstås.
Hon frågade mig då hur jag mått då min mamma nyktrat till. Likadant, svarade jag. För jag ”visste” ju att det inte var någon idé att vara glad över det faktum att hon var nykter eftersom hon snart skulle bli
onykter igen.
-Det där är en fullt begriplig överlevnadsstrategi när man är ett barn och har det som du hade det. Men Åsa, din mamma kan inte göra dig illa längre. Hon är både död och begraven. Du behöver inte skydda dig längre , du missar en massa ren glädje om du förhåller dig till livet på det
där sättet.
Jag häpnade över det jag hörde. Jag förstod direkt vad hon menade. Det var en väldigt stark aha- upplevelse. Efter mötet med henne började jag träna på att släppa överlevnadsstrategin och kunde snart uppleva mitt liv på ett annat sätt, med mer närvaro i det som faktiskt var. I det som var bra när
det var bra. Men också i det som var dåligt när det var dåligt.
Överlevnadsstrategier kräver ständig beredskap och avskärmar oss från nuet. När vi vågar närvara i det som faktiskt är upplever vi bara det utan rädsla för det som eventuellt ska bli.
Det nya sättet att tänka gav mig en enorm kraft. En kraft som ger sorgen, när den väl uppenbarar sig, en helt annan ton. Livet består ju av kontraster, vi behöver alla träna oss på att acceptera det.
Visst kan jag tänka att det är sorgligt att behöva lära sig att acceptera glädjen, men det är verkligen nödvändigt ibland. För mig var det livsnödvändigt, jag är oerhört tacksam över insikten.
Jag vet att väldigt många har samma förhållningssätt till livet som jag hade och jag önskar att alla kunde få samma aha-upplevelse som jag. Mer av närvaro i nuet. Mer av känslan av att allt blir bra, med vetskapen om att det sen blir lite dåligt. För att bli bra igen.
För så håller det ju på. Livet.