Innan Söderköping har jag pratat med fem olika personer i telefon och kunnat konstatera att
samtliga, då de blivit varse att jag är på väg till Öland och följande dag skall korsa landet för
att komma till Ljungskile innan jag åker hem igen, fokuserar på bilåkningen.
Hur jobbig den måste vara.
Jag tänker, då jag stänger av högtalaren på telefonen, att kanske är det just det där som gör att jag orkat turnera i 40 år. Att jag haft en annan inställning till resorna.
Kanske är det just det där att jag väljer att inte hänge mig åt att förlora mig i sånt jag inte kan förändra. Att jag är närvarande i det som sker för att det ger en större känsla av tillfredställelse att inte enbart fokusera på målet under en resa.
Att turnera, att möta körer som sjunger mina sånger, en publik som funnits i 40 år, det är svårt att beskriva den känslan i ord. Vore det inte för att livet i övrigt höll en på jorden så omsorgsfullt vore det lätt att tappa fotfästet. Det är omvälvande att få stående ovationer. Stort med möten med människor som berättar vad mina ord och toner betyder. Allt jag ägnar alla
ensamma timmar och dagar åt att skapa. Att förstå att det berör är fullkomlig underbart.
Men. Det måste ju vara jobbigt att åka så långt? I relation till tacksamheten över den överväldigande känslan av att det finns en publik som fortfarande vill lyssna på mig så – vad
är väl 150 mil i bil? För mig är bilåkandet faktiskt en del av upplevelsen. Jag tycker om att köra bil. Det finns något absolut rogivande över att ta sig fram genom ett nyutsprunget sommarsverige på det sättet. Att kliva in på en IcaMaxi i Ljungskile och leta sig fram till kyldisken med smoothies bland sommarklädda människor bär sin alldeles egna tjusning. I natt log jag för mig själv strax utanför Mariestad då jag kände igen en rondell. Jag höll nästan på att säga hej. I skymningen är svartvita kor på en betesäng under en ek något av det vackraste
man kan betrakta.
Det finns något rafflande asketiskt i att ha en hyrbil som sitt hem för några dygn. Jag tycker att jag har allt när jag sitter bakom ratten. Men. Det är klart att jag skulle kunna välja att göra
resorna odrägliga. Som i metaforen jag använder i ACT-terapin. Den om två barn i en bil som
upplever resan på två diametralt olika sätt. Den ena tjatar frågande om när de är framme. Det barnet skulle jag kunna välja att vara. Men jag väljer det andra barnets förhållningssätt, det
barn som tittar ut, vinkar till andra bilar, (säger man nästan hej till rondeller kan man nästan vinka till andra bilar) upplever det den ser.
Att se antalet mil när de är hundrafemtio över ett knappt dygn, kan göra vad som helst med en. Men i det finns ett val. Att enbart fokusera på målet, under en resa, under ett liv, gör inget annat än att du undviker att uppleva det som, trots allt, finns att uppleva under tiden. Allt det
där som tar dig framåt. På resan. I livet.