Älskar måndagar

Jag älskar måndagar. Många gör inte det. Redan söndagen är ett problem för de som inte gillar
måndagar. Redan nedräkningen ångestfylld. För dessa är inte sällan min kärlek till dagen en
provokation.
Vad är det som är så fantastiskt med denna första dag i veckan? För mig handlar det om att lämna, få
en ny chans, få börja om. Jag har ganska sällan konkreta saker jag tänker på, det är knappt en tanke,
mer av en instinkt. Något jag är präglad till. Nu blir det bra.
Det jag inte riktigt begriper är – att den faktiskt levererar. Jag kan uppleva att den har en särskild
värme och ett annorlunda skimmer. Att många goda nyheter kommer just på måndagar, att min
energi är på topp och att inte bara den utan också jag levererar.
Det har naturligtvis med inställning att göra. Så mycket förstår jag. Att alla som hatar måndagar
skulle kunna få måndagar att bete sig magiskt.
Tankens kraft är nämligen magisk. Samtidigt är det inte magiskt alls. Det faktum att jag har
måndagarna som favoritdagar gör automatiskt att jag ser dem annorlunda än andra dagar. Det gör i
sin tur att jag möter dem med en annan förhoppning. Det skall faktiskt mycket till för att jag skall
överge den tanken, eftersom den visat sig så fruktbar gång på gång.
Om jag dock skulle titta på allt jag tycker att måndagarna levererat och grundligt undersöka veckans
övriga dagar så skulle jag sannolikt se att de också levererat. Förmodligen i samma grad. Om jag
skulle kunna undersöka vad mina tankar om måndagen gör med min energi, min ansats och min
övertygelse, så skulle de ge svaret på varför den för mig ter sig så vacker.
Tankar tar sig in i våra system, in i kroppen. Inte bara i förväntan utan också i stegen. Ansatsen. En
halvmulen måndagsmorgon ser du därför ljuset bakom molnen, hör du koltrasten. Känner du
förväntan, lättheten i stegen. Den mjuka värmen i kroppen.
Naturligtvis upplever du den dagen finare än de andra, som fick råda utan alla de där fördelarna i
form av både förhoppning förväntan och förtröstan.
Jag vet inte när det började. Kanske var det min allmänna ”kärringen mot strömmen” anda som
omfamnade den allra första dagen i veckan. Jag kan ju vara så, en dag alla hatar måste få kärlek.
Nu har ett nytt decennium börjat. Vi skriver tvåtusen tjugo. De senaste årens för mig enormt dåliga
erfarenheter, knutna till relationer och stora ekonomiska och känslomässiga svek, sjukdomar på
grund av detta, ligger äntligen bakom mig. Jag ser hela detta nya år som en måndag. Jag famnar det
med varm modig glädje. Vännerna har inför varje av de senaste åren braskat om att det är ”mitt år”,
”nu blir det bättre!” men intet har jag trott än mindre hoppats eftersom jag faktiskt vetat vad som
varit trasigt inuti. Det går inte att hoppa över läkning. I det skall man inte ha brått.
Nu kan jag konstatera att det som bröt sönder mig mister i konturerna bakom mig. Skingras som rök.
Vindlar obemärkt och bort. Framför mig tar något nytt form. Sällan har ett nytt år känts så..nytt. Så
fyllt av förhoppning och glädje. Det sträcker sig. Ut och över. Tillbaka till mig. I tanken. Fortsättningen
blir god. God fortsättning!