Känner du igen dig i att kompensera för andra, smittas av andras känslor, ständigt medla och i att ha svårt att säga nej?
Sätter du andras behov före dina egna? Känner du dig obekväm och egoistisk av att tänka på dig själv?
Vi mår alla bäst av att sätta kloka gränser men balansen kan vara svår.
Glöm därför inte:
Du har rätt att skydda ditt inre, är inte skyldig att släppa in människor som trampar på din sårbarhet.
Du har rätt att ta ett steg bakåt och fundera kring vad som är andras röster och vad som är din.
Du har rätt till dina gränser oavsett hur andras ser ut.
Svårigheten med gränser är ofta att det är svårt att få dem realistiska och verklighetsförankrade.
Vi plattas till och såras och bygger därför enorma murar mot alla, i stället för att ta ett avstånd från den som missbrukat förtroendet att vara dig nära.
Vi kan skydda oss ett helt liv från att bli sårade, men det är inte att leva fullt ut.
Att låta en eller ett par riktigt dåliga erfarenheter forma liv – den uppoffringen är inte de människor som gjort dig illa värda. Vi har svårt att inte ge dem huvudrollerna i våra liv, de där figurerna som inte ens är värd en statistroll. De som inte är värda att se filmen om oss. Att ens blicka åt biografen – för att strössla med metaforer.
Gränser är att välja. Vem du släpper in i ditt liv. Vad du ägnar din tid och energi åt.
För att kunna hantera dessa val är det viktigt att inte förlora sig i känslor. Det är självklart du är rädd. Sorgsen. Sårad. Känner smärta, bitterhet och ilska. Allt det där. När någon/något gör oss illa sörjer vi. Då processar vi och de processerna består av flera faser. Vi behöver komma igenom dem för att inte fastna.
Men hur?
Genom att acceptera att livet innehåller smärta.
Att det inte är något liv i oss alls om vi inte också lider.
Att acceptera att livet suger och – gå vidare. Vi fastnar om vi börjar bråka med den realiteten. Vi fastnar på stället och i undvikande-beteenden.
Hur tröstade du dig senast? Med ett glas vin? En ny skjorta? En påse godis? Mat? Genom att låta bli att gå till gymmet? Genom att söka bekräftelse?
Vi fastnar lätt i tröst. I stället för det där glaset vin är det kanske tid för en stunds tänk. Vad hände? Varför? Hur kan jag undvika det i framtiden?
Dra inte för stora växlar. Gå inte in i allt eller inget-tänk. Handlar det t.ex om kris i relationen, separation, är inte lösningen att aldrig gå in i en ny relation. Lösningen är att bena ut varför du hamnar där du gör.
Det kräver en del av oss. Jag behöver inte ens kommentera att det är lättare sagt än gjort.
Livet är värt något. Vi är alla värda något. Att landa i en acceptans till att livet är smärtsamt då och då är en befrielse för oss. I det kan vi lära oss att sätta gränser.
Du har rätt att vara du. Alla andra har det. Du har rätt att förstå var du börjar och tar slut. Var dina gränser går. Var andras går.
Glöm bara inte bort att din bild av dig kanske inte stämmer. Vi har alla så väldigt lätt att fusionera med våra tankar om oss själva. Rutinmässigt kan vi påstå saker om oss själva som någon kanske yppade för 15-20 år sedan. Eller som du tänkte för 10 år sedan. Som dina föräldrar påstod om dig då du var liten. Som din första pojkvän sa. Ge akt på dina tankar. Vem är du? Inte alltid vad dina tankar säger åt dig.
En sak är säker. Du kom inte till jorden för någon annans skull. Andra kom inte till jorden för din skull. Du har rätt att vara dig själv och rätt att sätta dina gränser. Ju tydligare du är med vem du är, ju lättare är du att tycka om.
Vi behöver alla identifiera oss med varandra för att få känna oss mindre ensamma. Vi är alla djupt medvetna om våra egna brister. Människor som inte uppvisar några förvirrar oss. Får oss att känna oss dåliga. Skapa trygghet inte bara inom dig utan också omkring dig – genom att vara dig själv.
Med en acceptans av livet som en krokig och ibland smärtsam väg och en kunskap om vem du är och vad du behöver och faktiskt har rätt till blir dina gränser sunda och bra för dig.
Framför allt har du förmåga att sätta dem.