Många separationer handlar om att fly från sig själv, snarare än partnern.
Att fly från den man blivit, när man inte längre tror att ens sanna jag går att återerövra. När det gått så långt att man inte vet vart man skall börja leta efter sig själv.
Det är så otroligt viktigt att aldrig kräva av en annan människa att ändra på sig. Att förstå anpassningens mekanismer och kraft och se till att man intresserar sig för varandra och låter bådas tankar och viljor göra avtryck i relationen, att det inte är en som anpassar sig till en annan.
Visst, anpassning är nödvändigt. Men i lagom dos. Och från båda.
När man till slut inte riktigt vet vem man är, känns livet otryggt. När du inte bottnar i dig själv, utan i en annan människa då kan det kännas hopplöst att hitta rätt igen.
Oftast sker anpassning av sig själv, den som är mest anpassningsbar anpassar sig för att få relationen så friktionsfri som möjligt. Ibland sker den under hot om ensamhet.
Ensamheten i en relation är smärtsam. En självvald ensamhet, för att hitta tillbaka till sina värden, blir ett vingligt, lite skrämt äventyr som landar i rikedom.
I den du är.