Den vidunderliga insikten

Regnet hade precis avtagit, himlens lätta moln spruckit upp och låtit blyga vårstrålar från solens
värma dyka ned i de nätta vattenpölarna på marken. Doften av våta björkblad och jord vindlade
mjukt över kyrkogården. Kyrkans vita mot grusets gråspräckliga, gräsets gröna och gravstenarnas
guld. Och jag på väg in genom den vida porten. Allt i ett lugnt samklang och en förväntan. Vi hade
hälsat på arrangörerna, småpratat om vägen dit och om kvällen som väntade, innan vi gått in i ett
rum längst ned i kyrkan där ett dignande fikabord tronat. Jag hade lagt nyckelharpan på skrivbordet och hängt klänningen på handtaget till klädskåpet. Hällt kaffe i muggen och dragit ett djupt andetag.
När kvällen var över skulle jag ha sjungit om den vackraste människa jag någonsin mött och om att vi hade kunnat förlorat allt men att vi aldrig lämnat varandra. Beviset om motsatsen skulle finnas men
poesin skulle aldrig ha lämnat. Jag skulle ha sålt skivor efter konserten, tagit emot kramar från publik
med tårade ögon. Samma publik som bara några minuter tidigare gett mig stående ovationer. Allt
detta skulle varit utanför mig alltmedan någonting annat farit inom mig. Rusat, stillat sig och börjat om. Dragit i mig på ett sätt så jag lätt tappat andan, plötsligt lämnat mig i stilla ro för att i nästa
sekund klösa hjärtat. Denna oändlig sorg. Denna oändlig tomhet. Denna intensiva känsla av skam.
Min räddning hade, där och då, precis som alla andra dagar varit att jag haft en förmåga att iaktta den. Kunnat iaktta alla mina tankar om den. Att jag hade kunnat tänka –”Aha, nu kommer den där tanken
igen. Tänk om jag skulle ha låtit den fått styra mitt handlande? Käre värld. Vad tror den? Att den
skulle få bestämma mitt beteende? Det gör jag själv, tack.”
Det kallas för att defusionera. Att skilja ut sig själv från sina tankar genom att betrakta
tankeapparaten och lyssna till dessa rader av ord som förmedlar information. Du kanske kallar dem kognitioner. Med insikten om att jag kan lyssna på huvudet, men välja att inte låta tankarna styra, så
kan jag leva mitt liv så rikt helt och meningsfullt som jag vill i stället för att uppslukas av dem och älta i evinnerliga tider. Med insikten om att jag kan lyssna på huvudet, men inte låta tankarna styra, kan
jag uppleva mjukheten och värmen jag är i. Kärleken. Min pianist som ler så rummet vibrerar av glädje.
Många skulle ha haft svårt att få ihop bilden av den leende sjungande och spelande och det djupa tvivlet. Skulle ha haft svårt att förstå att det funnit plats i samma kropp, för både ljuset av bekräftelsen
och den där ifrågasättande tankeapparaten. –”Det går inte att älska dig”. Orden jag förmått betrakta och skilja mig ifrån. För att kunna sjunga om kärlek jag visste funnits. Jag hade låtit tankeapparaten väsnas,
jag hade sjungit högre. Drabbad av den vidunderliga insikten om skillnaden mellan vad som känns och vad som är. Den som är som himlen varit då vi kommit till kyrkan och solen. Som sprickan i
molnet som gjort värman möjlig.