-Det är inte så lätt.
-Livet är svårt. Låt oss ha det som utgångspunkt. Men…vi lever. Det kan vi också ha som utgångspunkt. Så vad vill vi, utifrån vad vi förmår just nu?
-Jag är öppen för att lära mig mer om mig själv, om mina värden. Jag är beredd att ta tag i mitt flyktbeteende och i stället acceptera att livet suger ibland.
Här känner jag att det känns oerhört inspirerande. Spännande. Utveckling är inspirerande och spännande. Här känner jag med klienten, vill gå bredvid. Få uppleva resan tillsammans.
-Jag vill hålla i allt jag uppnått, familj jobb och hem. Jag är så tacksam över min fina fru och mina barn. Jag trivs på jobbet och jag älskar vårt hus. Jag vill öppna för en djupare tacksamhet, jag känner att jag tar det för givet.
Det kan också vara en tanke, en förändring, någon skulle vilja göra. En förändring i förhållningssätt till de som inte på något sätt är givet. Överlevnadsstrategier spökar inte sällan hos människor och det kan vara knepigt att se dem.
-Jag tycker att allt suger, att livet är sjukt orättvist, jag har fått cancer och alla mina drömmar har gått sönder. Jag kan omöjligt tänka mig att jag skulle kunna bli nöjd med mitt liv och känna inspiration igen, men det tanken gör egentligen ondare än någon annan. Finns det en chans för mig att känna på något annat sätt? Jag ÄR ju PÅ RIKTIGT ett offer?!
Vad vill du? Utifrån vad du förmår just nu?
Det är inte lätt. Nej. Men just detta är inget vi skall stanna vid. Vi kan konstatera det alla. För vi har alla våra svårigheter. Att mäta och väga, jämföra, är meningslöst. Livet gör ont. För alla.
Men några skäl att inte släppa in det som gör ont har vi inte. Det är när vi gör det som vi lättare kan undersöka livet vidare. Det är nämligen tungt att hela tiden kämpa emot. Att fly. Det blir en särskild sorg. En särskild trötthet utöver det som vi upplever som drabbande. Kampen emot utplånar oss till slut om vi inte ser upp.
Så hur skall vi agera när livet suger? Hur skall vi finna nåd? Var är den?
Acceptans – acceptera att livet suger – är nåd. Hur konstigt det än låter. Det är vägen mot våra värden, det vill säga allt som gör livet meningsfullt.
Nej, det är inte lätt. Men alternativ finns inte. Om du vill leva ditt liv så rikt och helt som möjligt.
Det är ett val.
(Jag gissar att du suckar högt åt det. Att du direkt tänker att det inte är så lätt. Att du i bästa fall väser – Hur gör man det valet?!)
Kan du tänka att saker är jobbigt kan du också tänka annat.
Kan du se dina tankar, höra dem, lägga märke till dem så ser hör och upplever du vad de faktiskt bara är . Tankar.
Dina tankar är bara tankar, inte din verklighet.
Det du känner är bara vad du känner, inte din verklighet.
(Minns när jag första gången hörde det sägas till mig. Direkt. I samband med att jag konstaterat att jag efter 3 års behandling på Sophia-hemmet tvingats konstatera att jag inte skulle få fler barn. Efter 32 behandlingar orkade inte kroppen producera mer hopp, min längtan var skadad av all besvikelse, jag förmådde känna tro längre. Läkarna misströstade.)
-Livet ÄR inte fruktansvärt, det är bara en känsla.
Jag tog extremt illa upp. Där låg jag o kravlade i självömkan och tycktes mig otroligt drabbad och hade konstaterat livet som fullständigt orättvist. Bitterheten över att jag, som verkligen älskade att vara mamma, inte kunde få barn visste inga gränser.
Men han som sa det hade rätt. Läkarna hade i vårt sista samtal sagt ungefär samma sak, det insåg jag när jag till slut tog in orden. De hade pratat om det i mitt liv som var mina värden. Det jag alltid ägnat mig åt. -Fast nu ville jag DET HÄR! Hade jag tänkt. Varför GÅR DET INTE SOM JAG VILL?! Livet är ORÄTTVIST!
Ja. Det är det. Och ibland inte.
Det är det som är grejen.
Jag hade kunnat förlora mig i den där sorgen. Eller i någon annan sorg i mitt liv. Med åren har jag lärt mig mer och mer om livet och om villkoren och framför allt om vänskapen med sig själv. Jag har inte alltid varit min egen bästa vän men den tanken har växt inom mig på senare år. Jag måste kunna lita på att jag agerar på bästa sätt mot mig själv, det som är mina värden.
Det är inte lätt.
Nej.
Men skönt.
Du kan också träna dig på att tänka annorlunda kring saker som hindrar dig i livet. Sorg som nästan växt fast.
Framför allt kan du träna på att acceptera att det är som det är. Just nu. Och att den jobbiga känslan får följa dig om den vill, det är ju bara en känsla. Och. När som helst känns det på ett annat sätt, om du bara hänger dig åt det du vill i stället för att fly.
Ok. Festen blir inte den roligaste, arbetsdagen blir inte den härligaste, att bädda sängen känns inte som det viktigaste, att gå och träna känns inte som det mest inspirerande, att låta bli chipspåsen eller vinflaskan känns meningslöst. Vad hjälper det mig att inte ta ett glss vin? Att inte trösta mig med lite chips?
Hur hårt och svårt skall livet behöva vara?
Vad hjälper det dig? Hur hjälper det dig framöver? På vilket sätt kommer chipsen och vinet att påminna dig om den här tiden?
Som något som du tänker rekommendera andra? Som något som var det snällaste emot dig själv? Som något som var konstruktivt och bra? Bra för själ och hälsa?
Eller bara flykt?
Försvann ens problemet?
Men herregud. Det är inte lätt!
Nej. Men låt oss inte stanna vid det.
I den perfekta världen skulle du orka välja det som gör dig gott och välja bort det som gör dig illa.
Fast. När ÄR det perfekt? Jag känner inte en enda människa som lever ett perfekt liv.
Alla drabbas och alla tänker och känner en massa.
Vi agerar dock olika i samband med jobbiga tankar och känslor. En del ser jobbiga tankar och känslor som bästa ursäkten för att få släppa alla tyglar och bara tycka synd om sig själv. Det har jag själv gjort fler gånger än jag kan räkna till.
Men – det är inte konstruktivt. Det är inte att vara snäll emot sig själv.
Om nu livet surar emot dig, skall du själv spä på surheten?
Nej, tänker du, det är klart jag inte ska. Men vad ska jag då?
Tänk inte så mycket kring det som får dig att agera mot dig själv. Det är ett undvikande-beteende. Gå inte in i kamp. Emot. Kontrollera inte.
Känn vad du känner och erkänn jobbiga känslor som en del av livet.
-Åter en riktigt dålig dag. Men. Jag flyr inte, kontrollerar inte, för det som känns nu kommer att kännas igen och jag förmår inte att fly jämt. Jag vill leva mitt liv. Som jag vill leva det. Det är mitt val. Så. Jag drar på det här lasset med skit medan jag lever det. För allt jag gör som inte är undvikande-beteende och flykt kommer att spä ut det dåliga. Jag tar heller mer av skratt och värme och mindre av skav och kyla än tvärtom. Och jag vet var skratt och värme bor.
I mina värden.
Det är inte så lätt.
Nä. Det är inte så lätt att leva. Precis därför skall vi inte göra det svårare.
När vi blir bekräftade blir vi lugna. Bekräfta dig själv, din smärta. Ja, det känns för jävligt. Men. Det är bara en känsla. Som kan försvinna. Ditt liv är någonting annat. Ditt liv ÄR.
När vi blir lugna, då ångesten inte rusar inom oss, då börjar vi tänka.
Då kan vi tänka på våra värden. Hur vill jag vara? Hur vill jag leva?
Hur får jag mitt liv att kännas rikare helare och mer meningsfullt?
Själv vill jag vara en närvarande och generös mamma.
En stödjande öppen och varm vän.
Jag vill bo billigt och arbeta med det jag älskar. Jag vill i stället för att bo dyrt med miljonlån känna frihet.
Jag vill utveckla mig inom det jag håller på med. Jag vill bli så bra på det jag gör som det bara är möjligt, för i utveckling känner jag inspiration. Inspiration gör att jag känner mig levande.
Det är inte lätt.
Det är livet.