Det är väl bara att gå?

En kvinna berättar för mig i ett FB meddelande att hon blev av med några av sina närmsta vänner då hon efter en tid på kvinnojour valde att gå tillbaka till sin make, som  nästan lyckats att slå ihjäl henne. Hon ber om hjälp att förklara varför hon gått tillbaka. 

-Mina ord räcker inte till. De dömer mig och då är det svårt att försvara sig på ett bra sätt. Jag vill ju inte försvara mig, jag vill förklara mig.

Traumabindning

Jag har läst om ett försök på möss som förklarar den här mekanismen på ett bra sätt. Mekanismen kallas för traumabindning. Det är tillståndet man är i då man tror sig omöjligt kan lämna en dålig, kanske farlig relation. 

Traumabindning uppstår genom att förövaren pendlar mellan att vara ”kall” och ”varm” mot sitt offer. Hen tar sitt offer till höga toppar av lycka och svänger snabbt ned till djupa dalar av olycka. Offret lever hela tiden på minnet av de fina stunderna och hoppas att få uppleva det igen.

För att förklara detta fenomen har det jämförts med laboratorieråttors beteende när de har en knapp som de skall trycka på för att få mat. Ställer man sedan in knappen på att slumpmässigt förse råttan med mat så vet den inte längre när eller hur många gånger den skall trycka för att få mat. När relationen mellan knappptryckandet och maten blir oförutsägbar så går råttan in i en besatthet och trycker på knappen tills burens golv fylls med mat. Råttan blir beroende av att trycka på knappen ( i förhoppning att det skall fungera förutsägbart) och knapptryckandet blir viktigare än allt annat, precis som en spelare vid en spelmaskin på ett kasino.

På samma sätt blir ett offer av psykisk misshandel närmast besatt av att få ett sunt och kärleksfullt bemötande från psykopaten/narcissisten. Att få hens bekräftelse och kärlek blir viktigare än någonting annat, inklusive dennes egna behov. När väl belöningen kommer suddas alla dåliga minnen bort och offret är bara så lycklig över att allt är bra igen.

När omgivningen försöker påminna om allt hen utsatt offret för innan så förnekar eller förklarar offret bort det.

Det är alltså ALDRIG lyckat att påpeka att någon som lever i en dålig relation faktiskt gör det. Vill du isolera den som är utsatt – döm. Du kommer att slippa konfronteras med din väns dåliga relation för hen kommer att dra sig undan, eller alternativt bara sluta prata om den. Kanske ljuga. 

Vad kan man göra?

Se till att nyckeln till ditt hem finns på en plats där din vän alltid kan få den. 24/7. Kanske är det för farligt för din vän att ha nyckeln hemma hos sig, och då  måste du gömma den i närheten av ditt eget hem och berätta var. Din vän kan plötsligt bestämma sig, mitt på dagen då du är på jobbet, eller mitt i natten då du är på semester, det är viktigt att känna att man har en trygg plats att gå till.

Lyssna och försök stödja. Gå inte på och peppa vid tvekan och tvivel. Det är som att försöka fånga en snigel, vid varje rörelse smiter den på en nanosekund in i sitt hus. Börjar du fokusera kring det negativa så startar försvaret och förklaringarna.

Lyssna. Det är huvudregeln. Det inger tillit. Du kan inte nå någon genom att tillrättavisa.

Var försiktig, din vän kan ha varit i relationen under viktiga år, om det är en kvinna kan hon ha förlorat fertila år, det kan ha kostat extremt mycket att ha blivit kär, förälskat sig i och älskat en psykopat eller narcissist. Hon kan ha missat utvecklingsmöjligheter på jobbet, hon kan ha gjort en rad val i skuggan av sin plågoande som straffat sig. Så. Döm inte. Vet inte bäst. Du uppfattas varken som klok eller som någon som bryr sig om. Utan bara dömande.

Det är i detta en del tappar hoppet om sin utsatte vän och inte ”orkar med” den där ”hopplösa människan”. Ingen måste orka med, alla har sitt o.s.v i all oändlighet.

Men väljer du att vara en vän, att finnas, kan det vara bra att veta hur du skall agera.