Så kan man absolut se det. Så ser många det. Inför eget ansvar. Det är som att eget ansvar vore pestsmittat. Någon annan får ta det. För så länge någon, världen eller livet är orättvist – då tänker jag inte ta det. Ansvaret. För INGET få drabba mig. Det är orättvist! Så jag lägger allt ansvar på någon, världen eller livet så jag kan trippa vidare och bara undvika att ta ansvaret själv. Men. Någon kommer att såra dig. Bete sig illa. Bara du har ansvar över hur du väljer att hantera det. Vill du fastna, stillna och låta den personen ”ta ansvaret” över hur du känner? Varsågod. Sätt livet på stopp och gräv dig allt djupare. Det är ett val bland alla du kan göra.Vill du leva vidare, fri? Lätta från den där avgrunden du befinner dig i? Ta ditt ansvar. Känns det som att du inte alls förmår, sträck armen ovanför huvudet och tänk/säg – Jag orkar inte sträcka armen ovanför huvudet.Se. Du orkar. Naturligtvis orkar du. Det känns som att du inte orkar.Tankar är bara tankar. Om du låter dem vara, de skingras så småningom, och i stället agerar i den riktning du vill, du tycker är viktig, så kommer du vidare i livet. Det är att ta ansvar. För dig själv. Den du har närmast dig i livet. Den som borde vara din allra bästa vän och som du därför borde vara väldigt rädd om och sköta om med värme och respekt. Det går att agera trots att du känner en massa jobbiga saker.När du gör det lindras smärtan. När du inte längre kämpar emot får du kraft till det du vill.