Den här vårvintern har den ena skakande skildringen avlöst den andra. Våldsamma övergrepp av både sexuellt, fysiskt och psykiskt slag har fått ursinnet att rusa inom mig.
Inte minst den senaste av dessa skildringar, den av SVT producerade dokumentären om Josefin Nilsson.
En kvinna som förälskade sig i en man som skulle viska ”grisfarmarfitta” i hennes öra. Som skulle sparka på hennes oskyddade mage med sina cowboyboots på. Som skulle måtta sina knytnävar mot hennes ryggrad och skära med kniv i hennes armbåge. Som skulle kasta henne i väggen med sådan kraft att inte bara hon utan också väggen gick sönder.
En människa blir aldrig sig lik efter sådana kränkningar.
Det är nästan ofattbart att hon trots att hon är så bruten vågar anmäla honom. Hon – en firad och älskad artist, han – en skådespelare med klippkort till huvudrollerna på nationalscenen Dramaten. 1997 ser medielandskapet radikalt annorlunda ut än i dag. Sociala medier existerar inte. Den öppenhet som i någon grad finns i dag, existerar inte. Skammen är alldeles för stor. Josefin vet uppenbart vart den hör hemma. Trots att han med våld försökt lära henne att hon är både fet och ful.
Så. Blev hon hörd? Blev han dömd?
Han fick villkorlig dom efter en överklagan till hovrätten. Som skäl anfördes att han drabbats hårt av den mediala uppmärksamheten. Han spelar så vitt jag vet fortfarande eftertraktade roller. Hans saga är inte slut.
Det är Josefins. I dokumentären om henne gör systern Marie gällande att Josefin don dog i sviterna av hans våldsamheter. I ekot av det en kvinnlig kollega sa i samband med rättegången;
- Han är inte värre än någon annan.
I ett samtal med en kollega menade hon att hon var trygg i vetskapen om att våra döttrar är starkare än vad vi var i samma ålder. Det är inte jag.
- Patriarkatet är lika starkt nu som när du och jag var i 25-30års åldern. Det som förändrats är att våra flickor pratar. Med varandra. De är inte tysta om vare sig det ena eller det andra. Vare sig IRL eller i sociala medier. Det är den viktiga skillnaden. De delar skammen, vi bar den själva.
Jag pratar dagligen, i mitt arbete som terapeut, med klienter som bär en masa skam. Som förstelnats av den. Skam gör oss mänskliga. Lär oss att förstå när vi gör fel. Det är bra.
Det är bara det att de flesta jag pratar med inte gjort något fel. De skäms för att någon annan gjort fel. Emot dem.
Josefin slogs sönder och samman för 20 år sedan. Män fortsätter att slå. Den nya tiden har inneburit att vi kvinnor vet att vi inte är ensamma. Vittnesbörd är välsignelse. Räddar inte alltid liv men befriar oss från skam.
Skam skall nämligen bäras av den som äger den. Av den som sparkar slår och slänger en kvinna som en ägodel. Av den som är en ynkedom inifrån och ut. Ett smuts utan like.
Aldrig av en kvinna som blir förälskad i en man.