Fast, inte trasig

Vad är det som gör att människor fastnar så till den grad att de med tiden utvecklar depression, ångest, beroenden och fobier?

Det är två helt normala processer i den helt normala mänskliga tankeapparaten – kognitiv fusion och upplevelsemässigt undvikande.

Kognitiv fusion handlar om att vi blir sammansvetsade med våra tankar. Defusion handlar om att vi tar ett steg tillbaka från tankarna och ser dem för vad de faktiskt är – en radda ord och bilder.

Kognitiv fusion innebär att att vi låter våra tankar styra vårt beteende.

Vi människor lever i skilda världar. När vi föds lever vi i den ”omedelbara erfarenhetens värld”. Världen så som vi känner den genom våra fem sinnen. Med stigande ålder lär vi oss att tänka och i takt med att den förmågan utvecklas lever vi allt mer i den andra världen ”språkets värld”. Fusion betyder att vi sitter fast i språkets värld. Så fast att vi alltmer förlorar kontakten med en omedelbara erfarenhetens värld. Genom medveten närvaro överflyttas vi från språkets till den omedelbara erfarenhetens värld.

Sätt händerna, handflatorna som en uppslagen bok, framför ansiktet. Täck dina ögon. Försök att se världen genom gliporna mellan fingrarna och lägg märke till vad detta gör med din utsikt över världen.

Hur vore det att gå omkring så jämt? Upptagen av alla tankar, så pass upptagen att dina sinnen inte upplever så mycket som de skulle kunna. För vad skulle du uppleva? Hur skulle du reagera på omvärlden?

Det är den effekten fusionen har. Du är ”uppe i huvudet” för jämnan och lever ditt liv efter dina tankar. Oavsett vad. Eftersom du inte upplever din omvärld på det sätt som du behöver för att leva så helt rikt och meningsfullt som möjligt.

Upplevelsemässigt undvikande innebär att vi undviker oönskade privata upplevelser. ( Alla slags upplevelser som vi bär inom oss som ingen annan människa känner till om vi inte berättar om dem. Tankar, känslor, minnen, bilder, impulser och förnimmelser)

Problemlösarmaskinen.

Är det något vi människor är bra på så är det att lösa problem. En varg utanför dörren? Gör dig kvitt den. Kasta sten, vråla eller skjut den. Snö, regn och hagel? Huka i en håla, bygg ett skydd eller klä dig rätt. Uttorkad jord? Vattna och göd. Huvudet är en bra problemlösarmaskin. Den fungerar oerhört bra i den materiella världen.

Dessvärre fungerar det sällan att bli kvitt eller att undvika oönskade tankar eller känslor. Och skulle det fungera kortsiktigt så blir det oftast ännu sämre längre fram. Många beroenden börjar som ett sätt att försöka undvika jobbiga tankar och känslor

Det är inte närvaron av ångest som är kärnan i en ångestdiagnos, för när allt kommer omkring är ju ångest en naturlig mänsklig emotion som vi alla upplever mer eller mindre. Kärnan ligger i att undvikandet går till överdrift och att allt till slut handlar om att undvika ångesten vilket betyder att den är alltjämt närvarande.

Ju mer du fokuserar på ett problem ju starkare känner du av problemet. Ju fler lösningar du hittar på, ju större blir problemet för det innebär oftast att du inte alls accepterar att det är som det är och det blir en kamp mot dina känslor, du lägger ned en energi på att undvika och kontrollera som du kunde lägga på saker som tar dig framåt. Du står still och kämpar i stället för att röra dig i din värderade riktning, mot det som är viktigt.

Om du har ett problem och gör allt för att undvika det så skaffar du dig inte sällan fler problem.

Min pappa dog för mindre än en vecka sedan. Jag är mitt inne i en 90dagars utmaning. Det var och är min vardag förutom mitt arbete. Jag grät i ett dygn. Tränade inte. Åt inte. Jag hade ångest dygn två. Jag åt för lite. Dygn tre grät jag igen och smällde i mig en massa onyttigt som tröst. Allt jag längtat efter under den här utmaningen fanns plötsligt framför mig för jag behövde tröst och vad betydde väl kroppen? Att jag inte kom i kläderna?

Jag tappade bort det som var viktigt. För att det var jobbigt. För att jag ville få bort det jobbiga. Trösta mig.

Dygn fyra tog jag mig till träningen för ett lätt och snabbt pass. För att jag vet en massa om träning och vad den gör. Jag blir klarare i tankarna. Det gör att jag tar bättre beslut över lag. Jag blir mer kreativ. Det för mig framåt i mitt arbete. Jag känner mig sund och är glad varje gång jag tar mig över över att jag tar mig över nejjagorkarintetröskeln. Jag äter bättre när jag tränar eftersom det kräver så himla mycket träning för att träna bort det onyttiga. Jag blir ganska lätt motiverad till ett bättre leverne. Med den motivationen är jag snart i alla mina kläder. Bra. Bra. Bra.

Chocken och sorgen gjorde att jag tappade det. Naturligt. Det är lätt att fastna i det negativa. Det gör vi alla till och från. Vi är människor. Det är svårt och hårt. Oändligt jobbigt emellanåt. Tungt. Men. Det händer fruktansvärt sorgliga, svåra och smärtsamma saker i allas våra liv. Och. Där har vi ett val. Hur mycket det än tar emot att tänka ansvar där och då när det faktiskt är riktigt synd om oss och livsgnistan knappt står emot känslostormen.

Valet vi har är : Att gå mot det vi tycker är viktigt i livet, det som gör livet helare rikare eller mer meningsfullt eller att gå mot kognitiv fusion eller upplevelsemässigt undvikande. Det vill säga att stå ut med att livet suger eller att försöka fly från detta faktum.

För att stå ut måste vi förstå att tankar bara är tankar. Att känslor bara är känslor.

Nej, jag säger inte att det är lätt. Jag säger att det är bra att ha som vägledning. För det är lättare att låta ens värden styra om vi har koll på dem. Lättare att avbryta en flykt och börja tänka på vad som är viktigt. Om vi har undersökt och har koll på hur vi vill ha det i livet. Hur vi vill leva och vara. Och att det är lättare att göra det om vi inte fastnar i tanke eller känslostormar.

Inget är enkelt. Det är ju därför jag tjatar på. Om det vore enkelt behövdes varken jag eller någon annan som tycker om att vägleda andra.

Det är viktigt att inse det fruktlösa, både kostnaden och utsiktslösheten med upplevelsemässigt undvikande.

Vi kommer hamna där. I undvikande. Kontroll. Alla gör vi det. Också jag som tjatar om detta. Jag gjorde det nyligen. Jag kommer att göra det igen. Så klart. Det är mänskligt. Livet suger. Rätt ofta. Men. Utan kompassen inställd på det som på riktigt är viktigt tappar vi lättare fotfästet. Faller vi djupare. Låter vi oss uppslukas av alla jobbiga tankar och känslor som kommer med sorger och besvikelser, om vi upptas av kognitiv fusion eller upplevelsemässigt undvikande, ställer det sig i vägen för ett rikt helt och meningsfullt liv. Det liv vi kan leva om vi accepterar att livet innehåller lidande.

Det är inte så att vi inom ACT förespråkar acceptans av precis alla tankar och alla känslor i alla avseenden.

ACT förespråkar acceptans under två omständigheter:

1. När möjligheten att kontrollera tankar och känslor är begränsade eller obefintlig.
2. När det visserligen är möjligt att kontrollera tankar och känslor, men metoderna sänker livskvalitén.

Är det möjligt med kontroll och det tjänar det man i livet tycker är viktigt och värdefullt då ska man satsa på att kontrollera.

Livet innehåller lidande. Är detta ett faktum vi kan acceptera behöver vi inte sjunka så djupt då lidandet gör sig påmint. Då kan vi fortsätta ägna oss åt det vi tycker är viktigt. Dvs våra värden.

Jag brukar göra en liten övning med mina klienter för att få dem att tänka till.

-Lyft armen över huvudet. Säg ”Jag kan absolut inte lyfta armen över huvudet, det känns helt omöjligt”.

Gör den övningen och du inser skillnaden på att känna och att agera. Du förstår vad som är möjligt trots att det känns omöjligt. Du inser vad en känsla är. Bara en känsla.

Den övningen är bra att ha med sig. Som en klient sa en gång

-Fan va skönt att vara medveten om det där känslomässiga värderandet hela tiden. Hur värdelöst det är. Att tömma soporna, sätta i en ny påse efteråt. En massa saker som aldrig blev gjorda för att jag kände efter vad jag kände hela tiden. Nu gör jag det bara för att sopor behövs slängas och ny påse behövs sättas i. Nu gör jag det jag ska oavsett vad jag känner, och när jag kommer igång så försvinner ofta de där känslorna.

Att inte hela tiden värdera vad man känner inför saker. Att inte stanna. Fastna. Att röra sig i sin värderade riktning.