Förvånande många tänker att förlåtelse handlar om rättfärdigande. Att någon får rätt medan den som förlåter gör fel. Att det krävs något av den som förlåts. Inte sällan står stolthet eller hämndbegär i vägen.
Förlåtelse är komplicerat. Just för att vi är skadade på något vis och ömma. Vill landa mjukt. Det känns helt enkelt orättvist att behöva förlåta. Vi stannar kvar i ett ”men jag då?”. I ett ”aldrig i livet”. För att vi är kränkta. För att vi kanske fått kämpa med självkänsla, heder eller ekonomi. Med förvirring och verklighetsanpassning. Med skam.
Finns det något skamligare än att ha tro sig ha varit älskad? Trott på ord och gester? Hur förlåter man någon som gjort en medvetet illa? Går det verkligen? Någon som ljugit. Bedragit? Fråga dig vad de där känslorna du har gör för dig. Vad de gör för ditt liv. Hur de tar dig framåt. Det gör de inte.
Fråga dig om det är rimligt att förstå en människa som beter sig fullständigt främmande? Fråga dig om det är en skam att tro. Att älska. Om du kan backa tiden. Vad du vill bära i ditt inre i framtiden? Vad du vill lämna plats för? Till slut förstår du att förlåtelse inte handlar om en annan människa.
Förlåtelse handlar om dig. Om att bli fri. Om att kunna tro igen och älska. Förlåtelse handlar om att ta ansvar över sitt liv, att inte låta någon annan göra det genom svek. Det är komplicerat men alldeles möjligt. Det är befriande och utvecklande. Det tar dig framåt. Att stanna i svek, att skapa rötter där men utan att växa, är att svika sig själv.
Var rädd om dig. Gör plats för annat än bitterhet. Förlåt den som inte visste bättre, inte kunde mer. Den som aldrig förstod vem du var. Ge dig själv makten över ditt liv, skänk den inte till den som inte tyckte att det var viktigt.