Så märkligt det är, detta, att en känsla som uppfyllt en fullkomligt kan stillna i kraften och
transformeras till ett ingenting. Att en känsla av fulländad kärlek, trygghet och glädje, förmår
upphöra. Så märkligt det är att den längtan som upptagit varje sekund plötsligt kan dö ut.
Fungerar verkligen känslor så?
Nog hade vi haft problem. Förutsättningarna för oss två hade väl inte varit av det mest lysande
slaget. Men fyllda av den kraft som kärlek ger, eller illusionen av den, hade vi sett förbi alla hinder
och gjort sagan om oss två fantastisk.
Tillsammans hade vi gjort utmaningarna till möjligheter, de hinder som fanns till högst medelmåttiga.
Så här efteråt, i eftertankens kranka blekhet, känns det naturligtvis svårslaget befängt. Skammen är
djup trots att jag vet att jag inte bör känna så. Det finns ingen skam i att ha älskat. Ändå är instinkten
är att vilja förklara. Förklara hur mina vänners omedelbara och uppriktiga tvivel effektivt
förvandlades till bränsle. Hur detta skapade en svårslagen tondövhet inom mig, en skarp ovilja. I min
föreställning om möjligheterna för mig och min älskade blev mina vänners omsorg något som jag i
kraft av min integritet ifrågasatte starkt.
Jag minns så väl vad var och en sa. Minns hur jag förvånades över att ingen av dem förstod vidden av
vår kärlek, hur jag kunde konstatera att deras brist på romantik passion och tro inte var min. De
dömde honom. De dömde mig. Visst fanns det uppenbara problem, men kärleken övervinner väl allt?
Till slut fanns bara en konklusion. De borde inte lägga sig i. När en av mina vänner upprepat uttryckte
tvivel på min älskades avsikter fick jag nog. Jag slutade prata om relationen.
I den tystnaden förvandlades mitt inre kraftfulla försvar till ett allt större ifrågasättande. Pressen att
ta beslut som var sunda för mig tillsammans med stressen att komma till skott med våra
framtidsplaner skapade en väldig ångest. Jag hörde plötsligt mina alldeles egna tvivel. Var sunda
beslut kompatibla med våra planer? Sorgsen konstaterade jag att jag aldrig förut upplevt en så stark
känsla av osäkerhet vid sidan av en kärlek. Inför mig själv försvarade jag bristen på handling från min
älskades sida men i ekot av det kunde jag höra hjärtslag fyllda av rädsla.
En alldeles uppenbar känsla av att vara grundlurad.
Jag gjorde allt för att ignorera den, allt för att inför mig själv förklara och ursäkta alla förhalanden,
medan min kropp började ge signaler om att den snart fått nog. Min tondövhet inför detta tog sig
snart i uttryck av dubbla svåra diskbråck och hål på spinalkanalen. Kirurgen jag pratade med menade
att den stress jag upplevt fått mig att gå sönder. Plötsligt var smärtan inte längre bara psykisk. I
plågorna av all fysisk smärta blev min älskades intentioner dessutom alldeles uppenbara. Slagen till
marken tvingades jag till insikten om mina vänners kritik som både rimlig och omsorgsfull. Bruten
insåg jag att en kärlek på liv och död saknar syre. Är en illusion.
De känslor av fullkomlig kärlek, trygghet och glädje som förr upptagit varje sekund, uppfyllt ens
sinnen förmår stillna och transformeras till det ingenting de faktiskt är. De kan i kraft av en krass
verklighet vindla bort och dö ut.
Så fungerar dem. Känslorna.