-Hur kan du sörja honom, han var ju inte bra för dig?
En fråga ställd i bästa välmening, med en underton av förundran. Antingen öppen eller fördömande. Det vill till att man själv är öppen när man får den här typen av frågor. Sätter sig över okunskapen. Alla vet inte. Alla kan inte. Alla förstår inte. Det kan man inte bli arg på.
I en osund relation mår man inte bra. Med en osund människa bryts man ned. Inte fullständigt nödvändigtvis. Självkänslan bryts ned av den som ena sekunden är snäll och andra elak. Ena sekunden är varm andra kall. Ena sekunden lovar guld och gröna skogar, andra sekunden är mer frånvarande än någonsin. Självkänslan bryts ned av den som inte känner med dig, som inte bryr sig om dig när du behöver det. Den som inte har empati. Som endast serverar ord byggda på lögn.
En sån människa borde man ju vara glad över att förlora.
Som om självkänsla är något som kommer tillbaka på en ögonblick bara för att man lämnar den som brutit ned en. Man behöver läka och under den tiden är det lätt att ramla tillbaka in i det som var varmt. Tillbaka in i kampen om förutsägbarheten. För man tvivlar ju hela tiden på att det kan vara så otroligt osunt som det är. Man vill inte veta av att man på riktigt kastat bort dagar. Veckor. Månader. År. Gett sin kärlek, sin varma och öppna, all sin kärlek till en person som missbrukade den.
Man vill ställa tillrätta. Vill kunna visa upp ett bättre resultat. Ja. Relationer handlar ju om steg. Framåtrörelser. Relationer skall utvecklas. Bära frukt. Man förlovar sig, gifter sig, skaffar barn. Flyttar ihop, köper lantställe. Man går från två liv till ett. Man fråntas inte all ära och redighet, blir lämnad i en hög av lögner, skrattad åt.
Man vill inte gå med skam. Skammen att ha älskat. Och ännu värre. Skammen att faktiskt aldrig ha varit älskad. Skammen över att ha trott det. Skammen över att ha blivit lurad.
Att ha varit godtrogen.
Att känna sig som ingenting och skämmas över att man trodde sig var älskad, det är en hård avskedspresent.
Och följden. Vännerna som undrar
-Hur kan du sörja honom, han var ju inte bra för dig.
Att inte ha slutat älska. Att ha blivit uppenbarad en lögn. Att stå där och ha ingenting. Bara minnen av drömmar. Men också minnen av svek. Att inte ha förstått vad allt betydde. Att ha trott på hans ord.
Det största problemet. Att du trodde på vad han sa. För att du ville tro. För att du älskade honom. För att han fick ihop lögnerna så väl.
För att du är en öppen och förlåtande människa. Förstående. Icke-dömande.
Allt det tog han av. Slängde tillbaka i form av hans själsliga frånfälle. Hans brist på samvete. Skam och skuld.
Han roade sig. Man vill inte bli road med. Han tog för sig av diitt stöd. Din kärlek.
Han behövde dig bara därför. Inte för att han någonsin älskade. Det kan han inte.
Du fann en man som inte äger förmågan att älska. Kärlek var det enda du ville ha. Kärlek var det han ljög om. Fick dig att tro att han kunde ge.
Du minns fortfarande hans ord om den. Hur han skulle ge dig den. Tills dina dagar var slut. Han skulle alltid ta hand om dig. Du var den han aldrig skulle lämna. Den han varje dag sade sig älska.
Hur du kan sörja honom?
Man kan sörja en dröm. En längtan.
Det man måste akta sig för är att förlora sig i saknad. Den slår till vid varje dömande.
Dömande frågor och påstående är rep. Rep som slår knop efter knop runt ditt hjärta och drar dig tillbaka.
Alla försvarar sig. Även den utan tillstymmelse till självkänsla. Alla försvarar sitt hjärta. Sin kärlek.
Alla går att sakna. I detta mörker som följer efter att man upptäckt hur svart ens relation är, finns ändå ljus. Minnen av en hand, en kyss, en famn. Det är vad hjärtat vill minnas. Vad stoltheten vill minnas. Vad självkänslan vill minnas.
Just där finns ingen sorg.
Vad du gör när du ställer fel och dömande frågor är att du öppnar upp för mer ljus, fler minnen.
Du öppnar upp för ett steg tillbaka. Två. Det vill du inte ha på ditt samvete. Inte om du är en vän.
Gör inte din redan ensamma vän ännu mer ensam.
Lär dig att förstå.