-Hur skall jag kunna lämna honom?
-Vad håller dig kvar?
-Jag har aldrig kommit någon så nära. Ingen känner mig som han.
-Hur visar sig det?
-Han vet vad jag känner innan jag förstår det själv.
-Och det är samma sak som du känner ?
-Ja. Alltid. Det är helt magiskt.
-Vad tänker du att det gör med er relation?
-Hur menar du?
-Det att han känner vad du känner?
-Ja…gör…det gör väl ingenting med våra relation just, det är mest ett tecken på att han känner mig så väl.
-Berätta mer om vad han ger dig.
-Kärlek. Han säger varje dag att han älskar mig. Att han inget hellre vill än att leva tillsammans med mig.
-Hur visar han det?
-Det har han ju svårt att visa eftersom vi bor så långt ifrån varandra.
-Skickar han blommor? Presenter? Brev? Kommer han och hälsar på? Hälsar du på? Skype:ar ni? Det finns ju alla möjliga sätt, tänker jag, att ändå vara nära.
-Ja. Nej, han skickar inte blommor. Inte presenter. Han hälsar inte på för att han har jättemycket på sitt jobb. Jag hälsar inte på för han ber mig inte att komma. Vi använder inget tekniskt för han gillar inte det. Vi har skype:at några gånger bara, i undantagsfall.
-Så din huvudsakliga näring, eller den här relationens huvudsakliga näring är hans ord.
-Ja, det kan man säga.
-Kan du ringa när du vill och önskar?
-Nej, då stör jag. Det är han som ringer.
-Men han ringer?
-Ja. När han har tid. Men eftersom han alltid har folk omkring sig så kan han ofta inte prata, inga längre stunder.
-Ok. Jag tror jag förstår vad du får ut av relationen. Om vi vänder på det. Vad tror du han får ut?
-Kärlek.
-I vilken form?
-I vilken form?
-Ja, hur ser din kärlek ut?
-Jag är förlåtande och förstående. Väldigt så. Jag försöker anpassa mig till honom så att inte också jag blir ett stressmoment i hans liv.
-Det låter kärleksfullt. Han får alltså kärlek, förståelse och förlåtelse.
-Absolut.
-Det låter fantastiskt. Som något man inte vill förlora. Förståelse och förlåtelse låter uppbyggande. Du bygger hans ego. Han känner sig säkert väldigt speciell och fantastisk, det är lätt när ens handlingar eller brist på handlingar inte får konsekvenser.
-Varför skulle de får det? Jag älskar honom. Jag har inget svårt att förstå honom.
-Förstår du dig själv?
-Inte alltid. Om jag skall vara ärlig.
-Hjälper ditt agerande dig att vara den du vill vara? Att leva det liv du vill leva? Eller har du anpassat dig för att få det du tänker är hans kärlek?
-Anpassat mig har jag ju. Jag förstår mer än någon annan. Jag förlåter mer. Jag är fantastisk på att lyssna. För att jag vill det. Jag vill vara bäst för honom. Bättre än någon annan. Jag har alltid tänkt att det är värt det.
-Det är värt det säger du. Du får den kärlek du behöver, den bekräftelse och trygghet?
-Jag tänker naturligtvis att det måste bli annorlunda.
-Tror du din pojkvän tänker så? Tror du han har behov av att er relation skall bli annorlunda? Kan han få ut mer av den?
-Ja, eller…jo, en relation bygger ju på att man ses. Är tillsammans. Det tänker jag att han måste vilja sen.
-Är det något han gett uttryck för?
-Nej, men det tar jag för givet.
-Du tar det för givet för att?
-Det är det man vill i en relation.
-Ja, det är det man vill i en relation. Vad vill han? Nu?
-Han visar egentligen inga tecken på att han vill förändra den här relationen alls. Han säger att allt skall bli annorlunda men det har sett ut så här i två år nu. I två år. När jag tar upp det säger han att jag inte kan räkna så. Att jag bara kan räkna från när hans tjej flyttade. Då blir det bara ett halvår.
-Är det vanligt att ni inte är överens om sånt här? Tid och framförhållning? Planer? Drömmar?
-I början kändes det som att vi var helt överens om allt. Det var det som var så fantastiskt. Vi hade en fantastisk framtid. Det fanns inga hinder för något. Vi planerade att gifta oss.
-Det måste känts väldigt härligt.
-Det var fantastiskt. Jag gick in i den här relationen med hull och hår. Men med tiden har allt förändrats. Vi pratar inte så mycket om framtid.
-Vad pratar ni om?
-Honom. Om jag ska vara ärlig. Hans jobb. Det har blivit så. Jag lyssnar mest.
-Så han är älskad, förlåten för lögner, förstådd i att han inte har tid eller kraft och blir lyssnad på?
-Ja… nu börjar jag höra hur det här låter. Det låter fattigt men jag känner hans kärlek väldigt starkt.
-Du hör vad han säger.
-Ja. Jag…lyssnar ju på honom…
-Jag vill, till nästa samtal, att du funderar på dina värden. Hur du vill att en relation skall se ut och vara. Vad som får dig att känna dig trygg och bekräftad. Hur en sån relation ser ut. Jag vill att vi pratar om det nästa vecka.
-Ok. Jag skall alltså inte tänka på relationen jag har?
-Om det är den här relationen du blir trygg och älskad av så antar jag att din beskrivning av den optimala kärleksrelationen kommer att se ut som den här du har, men kanske att någonting skiljer sig?
-Ja.
-Är det ok att vi avslutar så här?
-Ja. Jag har mycket att tänka på känner jag. Hur gör man sig av med så lite? När det är det lilla som binder en vid varandra. Det lilla man gjort så stort? När man varit så nära ingenting som man kan vara och skytt som elden, för att ingenting är en mardröm? Hur vågar man släppa?
-Vi skall prata om det. Att våga släppa nästan ingenting.