Jag har flera gånger, den senaste tiden, befunnit mig i situationer då jag märkt att jag undvikit att säga
ifrån då jag faktiskt borde ha gjort det. Situationer då det funnits en chef som borde fått veta vilka anställda han har. Händelser jag borde polisanmält. Men låtit bli.
Det har fått mig att fundera på varför jag förblivit tyst.
Här känner jag plötsligt en nästan tvångsmässig lust att skämta om karlar utan smak, vad ska de med en kärring på 55 år som gnisslar harpa till? Det är naturligtvis en jättesorglig instinkt. För jag skall inte behöva skämta bort mig själv och därmed min gräns, för att på så sätt få den att upphäva sig själv
och sluta att vara ett problem.
Som ni förstår så har jag varken känt mig bekväm, jämlik eller respekterad i någon av situationerna.
Jag tänker att just de tre pelarna bygger en bra grund för en fin samvaro. Det faktum att vi gör varandra bekväma så att vi kan vara oss själva, att vi ser oss som jämlika och att vi respekterar
varandra trots att vi både brister och är olika.
Jag kan verkligen vara långsam när det kommer till mig själv och mina behov, hade någon sagt de saker till en väninna som jag fått höra hade jag naturligtvis öppnat truten direkt och försvarat henne.
Jag tror inte att jag är ovanlig där. När vi inte är direkt känslomässigt involverade blir vi i stället intellektuellt triggade och reagerar direkt. Snabbt och utan att fundera på om vi får ta platsen vi tar. I
känslor finns så många parametrar, som vi behöver gå igenom för att i bästa fall känna att våra behov gills, att när vi väl är klara med analysen så har den som gick över gränsen glatt traskat vidare utan att ha uppfattat att han gjort något fel. Vi kommunicerade ju inte det.
Jag köper faktiskt inte argumentet alls att vi kvinnor inte skall behöva säga till. Inte ska behöva ”uppfostra män”.Det handlar inte om det. Det handlar om att sätta gränser. Hit men inte längre. Du får skoja så, men inte så. Du får röra så, men inte så. Jag har mina gränser och de måste du respektera. När du inte gör det kommer jag att säga till. Dig, din chef eller farbror polisen.
Det handlar framför allt om att veta om sina gränser. Att en gräns kan vara aldrig så nära det som inte får sägas, eller röras. Eller på oändligt avstånd. Vi är alla olika, men vi har samma behov av
trygghet. Ingen kan läsa en annan människas tankar. Och nej, det handlar inte om sunt förnuft. Vi kan inte lita till att alla har det.
Tystnadskulturen måste elimineras. Ingen tystnad är någonsin konstruktiv i något sammanhang när
det handlar om människor. Vi frågar oss gång på gång om vi verkligen skall behöva säga vad vi känner. Tänker.Tycker. Är det inte självklart för alla?
Nej. Inget som vi inte kommunicerat kan vara självklart för någon. I relation till varandra måste vi vara tydliga för att slippa gå över gränser vi inte förstår eller bära en skam som inte är vår.
Jag har skrattat bort en kränkning för sista gången Aldrig mer kommer jag att undvika att säga ifrån.
Jag tänker i fortsättningen inte längre vara tyst när någon inte förstått vart min gräns går. Det är ett
märkligt beslut, i det att det tog sådan tid. Det förändrar inte mig, men det förändrar någonting omkring mig. Jag tror att det är det som kommer förändra allt till slut.