Ett varv till. En ny höst som övergår i vinter. En tid av längtan och mörker. Längtan till den vår som småningom övergår i sommar.
Som övergår i besvikelse.
Många är trötta nu. Trötta på relationen. Familjen. Livet.
Semester är inte vila. Det är 100% familj. 100% barn- 100% frukost lund och middag och aktiviteter och tjat däremellan.
Hur klarar man sig?
-Jag är så trött.
Många vittnar om befrielsen att få gå till jobbet. Ser jobbet som egentid. Många.
Många känner befrielse när hösten kommer.
Det är inget konstigt med det. Hen finns inte, som efter att i flera veckor i rad ägnat all tid åt familjen, inte blir trött.
Måste det bli totalkris? Nej. Däremot kanske det kan vara idé att sätta sig ned och fundera över vad som kunde gjorts annorlunda.
Vi behöver paus.
Inte bara från jobbet. Där är vi ju inte 24/7. Vi går hem och vilar. Ägnar oss åt familj.
Semester är inget vi går ifrån. Varför inte? Varför inte ge varandra en egen helg? Eller två? Varför är det så farligt att vara en egen person med egna behov mitt i familjebygget?
Vi är egna personer med egna behov. Vi anpassar oss naturligtvis till familjelivet när vi valt det och vi älskar det. Vi vill inte vara utan det.
Men vi behöver ändå paus.
För att få perspektiv. För att få längta.
Ingenting blir härligt av att vi ägnar oss åt det 24/7. Vi behöver inga långa stunder ifrån våra plikter men vi behöver de stunderna.
Det är inget märkligt. Inget att fnysa åt.
En del gör det åt begreppet egentid.
-Det är inte det man väljer när man skaffat familj.
Som om vi inte hade fler val när vi valt familjen.
Det är klart att vi har. Både fler val och fler behov.
De flesta behöver inte alls mycket av paus för att hämta ny energi och få perspektiv.
Prata om det. Prata om det och kom överens.
Kom tillbaka till jobbet efter nästa ledighet med en känsla av att vara utvilad – och utsjasad av de personer du älskar mest av alla.
Livet kan vara både och. Är både och.
Vi har val. Vi har behov. Vi har varandra.
Förena det.