Ur samtal;
-Jag vill kunna känna mig vacker trots min övervikt.
-Ok. Vet du varför du har svårt att göra det?
-Idealen!!!!
-Ok. Jag förstår. De är snäva. Utseendeidealen.
-Verkligen. Alla är inte smala.
-Definitivt inte.
-Jag vill kunna vara stolt över min kropp.
-Det förstår jag. Kan du vara det inför mig? Kan du tänka ut tre bra saker med din kropp? Saker att vara stolt över?
-Den har burit och fött tre barn… Jag kan njuta av den tillsammans med min man… Den är jag.
-Du har mycket att vara stolt över!
-Ja. Ändå gnager det där att jag har övervikt.
-På vilket sätt stör utseende-idealet dig?
-Jag vill kunna köpa samma kläder som alla andra, inte vara hänvisad till nån tjockishörna i affärerna. Jag vill se modeller som ser ut som mig. Jag vill inte hånas för att vara karaktärslös.
-Blir du det?
-Nej, men jag fattar ju att folk tänker att jag inte borde äta på MC Donalds när jag gör det.
-Hur tänker du att folk ser på dig då?
-Som någon som borde låta bli hamburgare och läsk.
-För att?
-För att den typen av mat ger övervikt och jag borde inte öka min övervikt utan tvärtom låta bli att äta onyttig mat.
-Men?
-Jag äter faktiskt inte på MC Donalds varje dag. Jag äter inte ens godis särskilt ofta. Jag äter dessutom ganska bra mat. Inte allt för mycket halvfabrikat.
-Vad vill du ha sagt med det?
-Jag vräker inte i mig onyttiga grejer hela dagarna.
-Nej, då skulle du knappats orka gå till MC Donalds.
-Hm.
-Så vad tänker du om hamburgaren och läsken?
-Det fattar väl jag med att jag inte borde äta skräpmat.
-För att?
-Man blir tjock av den. Den är inte nyttig alls. Tomma kalorier.
-Ok. Du tänker att det inte är den bästa maten för dig eftersom den genererar övervikt och du tänker att du redan är det. Jag tänker så här. Du verkar vara en klok och reflekterade person. Vad är det som gör att du ändå väljer MC Donalds?
-Jag väljer det av samma anledning som alla andra. Det är gott. Typ.
-Har alla som gör samma sak alltid samma anledning att göra det tänker du?
-Ehh nej. Vi har väl olika skäl till allt vi gör vi människor.
-Eller hur! Ibland skall vi inte tänka att vi alltid kan göra samma sak som alla andra på samma premisser. Det som är oskadligt för en kan vara skadligt för en annan.
-Jo. Så klart.
-Så … finns det någon annan anledning för dig att äta hamburgare trots att det inte är bra för dig?
-Nej. Men när jag tänker på att gå ner till min normalvikt ser jag världens längsta och jobbigaste resa framför mig. Det får mig att känna mig så jävla misslyckad och då rättfärdigar jag mitt snabbmatsätande. Det är ändå ingen idé att försöka, det kommer att ta hundra år.
-Ok. Är det ändå något du skulle önska att du lyckades genomföra?
-Ja det är klart. Ingen vill vara tjock.
-Alla mår inte dåligt av det.
-Nej, kanske inte dåligt men det är ju inte det optimala att vara en tjockis. Inte ens 10 kg:s övervikt är snyggt. Jag har typ 50 kg:s.
-Låt oss prata om dig. Din kropp. Du verkar tänka mycket på resan. Känslan du får av den tanken hindrar dig att ens börja den.
-Exakt.
-Kan du då tänka på viktnedgång på något annat sätt än som en lång resa?
-Det är ju det?
-Hela livet är en lång resa.
-Ja. Jo. Men hur menar du?
-Jag försöker få dig att se på en sundare kosthållning på ett annat sätt än som en evig resa.
-Jag skulle vilja att det bara ingick. Att en sundare kosthållning inte fick något särskilt fokus utan bara var ett faktum och ingen resa.
-Bra tänkt! Vill du att vi funderar kring det här och hittar vägar där du lite lättare kan förhålla dig till din plan ?
-Ja! Vad skulle du säga är det första att göra? Tankemässigt?
-Så bra att du tänker så, det är i tanken vi förändrar. Det är i tanken vi gör våra val enklare att ta.
-Så hur skall jag tänka?
-Jag vill att du funderar på vad du gjort för att hantera din övervikt. Hur du tänkt kring den, i form av problem eller rättfärdigande, försvar eller fördömande av ideal.
-Ok. Det är ganska lätt.
-Då skulle jag säga att du är både modig och öppen. Vi vill ju försvara oss, det är naturligt. Att erkänna att man trillat på ett eller annat sätt är svårt för oss alla.
-Äh. Då hade jag inte varit här.
-Ok. Bra. Sen vill jag att du funderar på hur dina försvar fungerat.
-Det behöver jag ju bara se mig i spegeln för att fatta.
-Då vill jag att du funderar på vad det kostat dig.
-Mina MC-Donalds besök?
-Snarare tankarna kring dem.
-Ok. Försvar. Undanflykter. Det har kostat ännu mer övervikt.
-När vi gått igenom allt så förbereder vi för en radikal förändring.
– Morötter och sallad…
-Den instinkten och tanken skall vi också prata om. Du har använt mat både som tröst och belöning och nu ser du inte hur du skall kunna få något av det mer.
-Aj då. Jag trillade direkt i tanken!
-Det är inget enkelt arbete det här, men det är bra för dig. Du behöver befrias från dina försvar eftersom du använder kroppen i din kamp.
-Ja. Jag skulle vilja hantera mina sorger på ett annat sätt.
-Bra att du landade där. Det är vad jag tänker att det handlar om. Och om du kan berätta om dina känslor så kan vi tillsammans hitta andra sätt för dig att hantera dem på. Framför allt lära dig att acceptera dem.
-Ok?
-Acceptera dem för att lättare kunna rikta dig mot dina värden, vilka bland annat kan vara att vara snäll mot din kropp.
-Det vill jag ju. Innerst inne.
-Jag tycker det verkar som att du är på väg. Så. Låt oss bara gå vidare. Tillsammans.
-Sorgerna är saker jag aldrig pratat med någon om.
-Jag förstår det. Vi har alla såna saker. Det är inget problem så länge det inte skapar problem. För dig blir en del av dina jobbiga tankar och känslor uppenbara problem. Kanske inte alla. Vad vet jag. Vi kan väl i alla fall försöka spåra källan till det du upplever som maktlöshet inför skräpmaten?
-Ja. Fy. Vad illa det låter.
-Jag tycker det låter bra att du vill försöka lösa de knutar som skapar din vanmakt. Låt oss hålla oss till den tanken.
-Ok.
Acceptans. Mening i stället för kontroll.
Att kontrollera sorger med mat ger övervikt eller undervikt. Kontroll är inget vi skall ägna allt för mycket kraft till. Acceptans är bättre. Acceptans och riktning mot våra värden. Mot det som ger vårt liv mening.
Vi är där alla. Mellan mening och kontroll. Den mätstickan vilar allas våra liv på. Vi bör inrikta oss på att hålla oss vid mer riktning än kontroll. Vi kan nämligen inte kontrollera livet och känslorna det skapar. Vi mår bästa av att acceptera det och förhålla oss till vår riktning. Det som gör våra liv helare rikare och mer meningsfulla.
Jag tänker så här.
Vi ser alla olika ut. Punkt.
Smaken är som baken. Punkt.
Det finns saker som är bra att stoppa i kroppen och saker som är dåliga. När vi fyller våra kroppar med sånt som i för stor mängd skapar problem för oss handlar det ofta om att vi tröstar oss eller flyr. Vi tar till vår kropp i förhållande till våra känslor.
Så. Låt oss prata om känslorna .
För inget handlar om kroppen.
Att känslo-äta är inget att vare sig bevara eller försvara. Jag pratar inte om ideal. Jag pratar om en förhållning till kroppen som inte handlar om tröst eller flykt. Jag pratar om att reda ut känslor. Om förhållningen till kroppen är känslomässig. Om förhållningen till vad vi stoppar i oss är känslomässig. I stället för att försvara ett känslomässigt ätande vill jag
D