Ett skäl till att en del potentiella klienter inte fullföljer tanken på att börja i samtal beror på att det är att det inte alltid är ett så sällsamt arbete att gå i samtal. Jag försöker verkligen arbeta enligt formeln respekt & värme men det betyder inte att jag alltid kommer att hålla med om hur svårt allt är. Hur omöjlig situationen är eller hur orättvist livet är.
Det är inte min uppgift.
Min uppgift är att få min klient att agera och göra sina val utifrån sitt eget bästa. Sin egen bästa.
Min uppgift är att få klienter att växa. Det tar tid. Jag sår frön. De måste vattna. Visst, jag kan stöd-vattna, men det stora arbetet måste klienten göra själv.
Ingenting ger mig en så djup känsla av medkänslans glädje som när en klient hittat sitt verktyg. Som använt det och berättar om en situation, hur enkel den än må vara, de klarat av på ett mycket bättre sätt än innan vi började samtala.
När en klient accepterat att smärta och lidande är två olika tillstånd, att psykisk smärta är normalt och viktigt, något vi alla känner. Att hen inte är tvungen att identifiera sig med sitt lidande.
Det är inga enkla resor att göra. Det är utvecklande resor.
Alla dessa påminnelser om allt jag tror på när det kommer till människor och allas vår utveckling. Det är fint också för mig. Naturligtvis. Ingen människa är färdig. Ingen relation. Det är när vi tror det vi faller.