Ingen människa vill bära sorg tung som sten. Ingen vill må dåligt. Vi vet hur det begränsar oss och vi vill inte känna oss begränsade. Det gör ont att sörja, att läka svek. Vi vill inte bära den smärtan.
Naturligtvis.
Vi vet att tiden måste ha sin gång men den tanken står vi inte ut med. Därför försöker vi fylla den.
I det går vi två vägar. Antingen väljer vi flykt och kontroll eller så väljer vi att rikta oss mot våra värden.
Det skall sägas att vägen mot flykt och kontroll är vanlig. Ett glas vin för att skingra tankarna, för att trösta. En ny klänning för att unna oss. En ”affär” för att bygga självkänslan. Sömntabletter för att sova bättre. Dålig kost för att vi inte orkar ”hålla på med nån slags renlevnadshysteri mitt i detta”.
Att nyktert titta på vad vi värderar som rikt helt och meningsfullt i vårt liv när hela vårt inre skriker efter tröst och befrielse från smärta är inte lätt. Och det är en av ursäkterna till att vi inte söker oss dit. Till det vi mår bra av.
-Det är inte lätt.
Det är lätt att dricka alkohol, att shoppa, att söka bekräftelse, att ta en tablett för att få sova, att tröstäta.
När vi borde ta hand om oss. Träna för att orka tänka rätt. Äta rätt för att orka träna. Äta rätt och träna för att få sova gott om natten. Söka bekräftelsen inom oss, se att vi gör det bästa för oss, att vi håller oss i handen genom det svåra och inte släpper taget.
För hur skall någonting kunna bli bra? Om vi inte vänder oss mot det som gör det möjligt?
Vi sörjer. Det är tungt. Vad svider mer än svek?
Kanske att dessutom själva svika. Oss själva.