i slutet av sitt liv sagt – Allt blev precis som jag tänkt mig.
Nej. Det gör du inte.
För livet fungerar inte så.
Vi är alla i dåtiden nutiden och framtiden samtidigt, det måste vi för att lära, njuta och kunna planera. men hur mycket? Vad är för mycket?
Det kan du fråga dig.
Hur påverkar det mig att hela tiden referera till min dåliga barndom?
Hur mycket påverkar det mig att inte förstå kopplingen mellan min barndom och mitt beteende nu och vilja utvecklas och komma till insikt om saker som jag kan ha nytta av i nutid?
Hur mycket påverkar det nuet att jag alltid är i framtiden i mina tankar, att jag aldrig är nöjd och att jag hela tiden har 5 årsplaner?
Var är livet? Var finns det? Vet du?
Nej det gör du inte.
Du vet hur du levt och hur du haft det. Dåtiden finns det en massa sätt att förhålla sig till. Om den varit dålig är ett bra sätt att ändra förhållningen till den att fråga dig vad det är som fått dig att klara dig. Vad du har lärt dig och hur du gjort för att få uppleva det du inte upplevde som barn.
För mig har tonerna och orden betytt allt. Det är poesin, skrivandet, tonerna och musiken som räddat mig från att gå under. Jag har lärt mig att göra är bättre än att fastna i händelser. Jag hade kunnat fråga mig varför när jag i stället frågade hur. Hur gör jag? Jag fick inte vara så mycket barn som barn, allt för mycket tunga tankar och händelser präglade uppväxten. Jag har det kvar i mig. Det där som barn har. Det fantasifulla och lekfulla. Jag har lätt att ha roligt. Jag har lätt att vara glad. Det som tidigt gjorde mig ledsen finns inte längre. Jag har släppt det och jag har försonats med att mina föräldrar inte tog sig tid. Inte följde upp. Inte lät mig veta att de älskade mig. Min mamma tog igen det på mina barn. Tills min minsta var 1 år fanns hon där. Sedan dog hon. Jag är så tacksam över den tiden. Jag förstod att den var viktig för henne, så var hon också bäst som mormor och – det läkte mina sår. Jag ser det jag fått och jag är tacksam över det.
Jag förstår saknad och längtan efter en förälder. Jag vet vad övergivenhet är. Ensamhet som borrar sig inte och inte riktigt försvinner. Trots allt. Alla. Jag vet hur det är att ha ingen. Jag vet hur det känns att få ta ansvar själv när man önskar att någon tog det åt en. För att man inte är stor nog. Jag vet hur det känns att vara lämnad till sig själv fast man inte vågar. Jag vet hur det är att bli vuxen och inte ha omsorgen med sig. Vad det krävs att ställa om och ge den till sig själv. Vad det krävs att släppa tagen om de sorgerna. Jag vet hur bra det kan bli.
För livet fungerar inte så att man inte står upp utan grund. På det sättet är livet magi. Man står upp. Man går. Van vindlar iväg och kanske har man inte alltid bästa styrningen men också det kan bli en styrka. Man går sin egen väg i brist på karta. Det finns så mycket ljus. I mörkret. Så mycket ljus som vill tränga in. Som vi kan välja att öppna oss för. Som vi kan välja att låta lysa på våra brister och som vi kan låta tvinga oss till förändring. Till det bättre. Öppnare. Utan skam. Utan skuld.
För inget var vår skuld. Inget är vår skam. Inget.
Det finns ett liv att leva. Det finns val att göra. Och det finns ljus.
Lev, välj och lys!