Det händer saker med människor som sviks och överges. Men bilden är inte densamma som många tror. Alla människor går inte sönder. Det går inte att mäta sorger men det går att mäta människors styrka.
Och i styrkan är vi olika. Förhållningen till livet.
Jag har, som alla andra, funderat mycket på vad som format mig. Det är ju inte så enkelt som att de som borde tagit hand o mig inte gjorde det.
Inte heller så enkelt som att trygg barndom skapar ”hela” människor.
Om vi överhuvudtaget skall förhålla oss i begreppet ”hel”, så måste vi först definiera det. Vad är en hel människa? Finns hen?
Jag tror inte på helheter. Det tillståndet är för mig orimligt. Jag förhåller mig till en sorts halvhets helhet.
För några dagar sedan hörde en gammal vän till mig av sig. Han hade upptäckt mitt instagramkonto och skrev ett mejl. Vi hade kontakt åren mellan 1980-1992. Vi träffades, samma år som jag fyllde 17.
Jag bad honom beskriva mig. Då.
Han skrev ”Jag upplevde dig från dag 1 – som ett ljust geni, en uppenbarelse, ömtålig och stark som nattviolen. (Den är ingalunda blyg, men man kan väl för farao inte säga ’åskblå akvileja’, eller kan man?) Jag minns glädje, stilla ro och nära – fast den låten kom senare – och oro. Kontrastrik, trösterik och själv i längtan efter tröst.”
Jag drabbades av stolthet när jag läste beskrivningen men tänkte också på hur jag ensam jag var. Vid just 17 års ålder rasade många människor omkring mig. Alla jag behövde. Alla jag kände tillit till. Jag insåg, vid 17 års ålder, att om jag inte räddade mig själv fanns där ingen som skulle ta emot mig om jag föll.
Den insikten är outgrundligt sorglig men också alldeles underbar. Sedan den dagen har jag litat till mig själv. Sedan den dagen har jag gått min egen väg.
Det har gjort mig väldigt lycklig.
Ni ser. Mitt i sorgen, en vulkan av lycka.
Jag tror att vi alla måste lära oss att vara i det som sker. Lära oss att vi blir till av allt vi inte förstår, det vi inte ser någon mening i. Lära oss att det blir bra. Till slut.
Jag kan bära den insikten för att jag tidigt bestämde mig för att inte förlora mig i kamp. Sorgen har gjort mig levande. Trösten jag slutat längta har haft friden som följd.
En reaktion på ”Vad är en hel människa?”
Så oerhört glad och tacksam att jag ”hittade” dig!
Du ger tröst och en tro på att livet inte bara måste vara en kamp. Vet knappt någonting annat trots att jag är en vuxen kvinna nu. Vill bara ha lugn och ro och slippa vara rädd för att bara duga när jag är en duktig högpresterande ”flicka” som ställer upp för allt och alla. Tror knappt inte längre att jag kan älskas bara för den jag är. Du sätter ord på så mycket jag känner igen alltför väl. Att bli bortvald av de som är allra viktigast gör så otroligt ont! Jag har krigat alltför länge nu. Men jag tänker ta mig rätten och hoppas få styrkan att vara just jag, med eller utan de som inte ser mitt värde.