Jag föreläste i samband med släppet av min diktsamling ”Bli min mamma igen” tillsammans med en psykolog som under en middag lärde mig något väldigt viktigt. Hon ställde frågan
– Hur kände du när din mamma var onykter? Jag svarade sanningsenligt att det var förfärligt på alla plan. Då frågade hon hur jag kände då hon var nykter. Det var ingen större skillnad, svarade jag, jag visste ju att hon förr eller senare dricka igen. Då sa hon;
– Din mamma är död och begraven. Hon kan inte göra dig ledsen mer, Åsa. Du behöver inte skydda dig mer.
Jag insåg att jag fört över den överlevnadsstrategi jag skapat, då mamma under en följd av år svek, på hela mitt liv.
Minns när jag fick 5+ i Aftonbladet av dåtidens mest bitska recensent, Lasse Anrell. Jag glömmer aldrig skivbolagschefens min då han gratulerade och fick som svar;
– Tack! Får jag förnyat kontrakt? När börjar vi på uppföljaren?
Van att bli besviken tog jag aldrig ut någon glädje. Som om någon eller något när som helst skulle kunna ta den ifrån mig. Som om livet skulle stanna, allt sjunka, om jag stannade upp.
Så där var det ganska länge i mitt liv. Jag kämpade för att nå mina mål och lyckades. Men aldrig med att mota undan skuggorna från förr. Den kampen hade jag inte tid med.
Det var som att jag tvångsmässigt, utan att kunna simma, kastade mig i vattnet. Kämpade för mitt liv, i stället för att stanna upp och faktiskt – lära mig simma.
Livrädd för att drunkna under tiden. Jag vet, det går inte ihop. Det gick inte ihop.
Detta mönster, att aldrig våga stanna, rädd att olyckan skulle hinna ikapp. Att i allt rusande springa förbi möjligheten att faktiskt befria mig ifrån denna fart från.
Förändringen kom i och med framgången med ”Av längtan till dig”. Min dåvarande make manade till glädje. Kom hem med champagne varje gång härliga saker hände på grund av sången. Och någonting lades sakta tillrätta inom mig.
Lust, kreativitet, prestation, resultat och njutning. Plötsligt låg pusselbitarna där i ordning och bildade något vackert. En bild av en kvinna fylld av tacksamhet i stället för rädsla.
Av stolthet istället för ängslan. Glädje.
I varje leende bodde dock länge minnet av den där unga tvåbarnsmamman som arbetade stenhårt och lyckades. Den där duktiga, briljanta unga kvinnan som ju var värd att firas. Sorgen vindlar fortfarande till ibland, men försvinner snabbt i skuggan av den stora tacksamhet jag känner nu.
Jag firar hennes framgångar nu.
Jag är fri. Inte rädd för någonting. Framför allt inte för resultatet av de resor som pågått och pågår i mitt inre.
Tacksam över insikten att jag är på väg till ljus, inte ifrån mörker.
En reaktion på ”Att aldrig våga stanna”
Hej Åsa,
När jag fick mitt första nyhetsbrev över e-Mail av dig och läste överskriften till krönikan ”att aldrig våga stanna” löste den ut en association i mig, som fick mig att reflektera över min egen rädsla att stanna.
För mig var det många år enklare att gå än att stanna kvar, inte bara i jobb-situationer och bostad utan också i relationer. Jag kände mig svag och feg, medans andra såg mig som stark och modig.
För mig fanns alltid nytt hopp och nya möjligheter med att som jag sa: ”vända till ett nytt vitt oskrivet blad” men jag landade alltid tillbaka till ruta 1 där jag var besviken på mina arbetskamrater, som ofta inte behandlade mig med respekt och besviken på min relation, där jag antingen tillät ”övertramp”, inte blev respekterad och älskad ELLER själv inte kunde stanna och kände mig instängd i en kärlek jag inte kunde besvara. Jag förblev en obotlig romantiker och kämpade vidare med nya vita blad utan framgång. Till den dag jag inte orkade längre och trodde jag gett upp…då var jag 39 år.
I detta sammanhang träffade jag min nuvarande man från Tyskland, sa upp mig, hittade ett nytt jobb i Frankfurt och tog mitt pick och pack och körde ner mot mitt nya liv och kärlek. Är nu 53 år och har klarat att stanna kvar…har bytt jobb några gånger sedan dess men har klarat att stanna i relationen. Det har varit och är svårt många gånger…har alltid allt jag behöver i min handväska ifall att….pass och kredikort….
Min man är 20 år äldre än jag, har mycket av min pappa, det svarta…..depressiva ….är ofta respektlös…men samtidigt är han där, ger mig trygghet och kärlek, svårt att beskriva….
Jag tror att jag kan stanna för att jag äntligen vågar sätta ner foten och säga stopp när jag känner att jag blir illa behandlad, att jag vågar säga högt vad som inte är ok, att jag nu vet vad jag inte vill. Det är förstås ofta en kamp….som inte passar så bra till mina värden….där respekt för mig själv och andra är det högsta…men jag kanske behöver denna tid för att läka alla år där jag aldrig sa vad jag behövde och vad som sårade mig utan bara tänkte att andra skulle förstå….kanske behöver mina gamla sår få komma upp till ytan, få bli konfronterade…och på detta sätt bli läkta?
Kanske är detta ett led i min process? Jag vet inte…jag vet bara att jag just nu inte skulle vilja vara någon annan stans.
Marie