Alla gör så gott de kan

Jag hamnade i en diskussion med en vän häromdagen, en diskussion om föräldrars förmåga. Jag menade att föräldrar förmår vad de förmår. Att min väns mamma, vilken min vän var djupt besviken på, gjort vad hon förmått men min vän vägrade acceptera den tanken.
– Det var ju precis det hon inte gjorde.
– Hon gjorde inte vad du hade behövt, hon gör det inte nu, men det är en annan sak. Människors förmåga och människors förväntan på varandra stämmer ofta ganska illa.
Somliga förmår mer, andra mindre.
Jag har alltid tänkt, om min egen bakgrund, att de som inte gjorde vad de förväntades inte förmådde mer. Jag har inget behov av att straffa någon, eftersom det är svårt att straffa någon för bristande förmåga, oavsett hur mycket jag tycker mig kunna ha förväntat mig.
Man kan fundera över hur människor kan agera som de gör, men vart leder det? Till bitterhet i många fall. I sämsta fall lär det oss att vi är utan värde.
Våra föräldrars oförmåga har ett pris och vi måste bestämma oss för om vi verkligen är beredda att betala det.
Jag försökte få min vän att förstå att hon bygger sin självbild på sin mammas oförmåga och inte på någon som helst logisk grund.
– Man borde faktiskt kunna kräva lite mer, menade hon. Hur svårt är det att inte välja bort sitt barn?
– Det där sättet att tänka gör dig bara olycklig. Det där med att man alltid kan anstränga sig lite till, att vi kan om vi vill, det är inte sant. Inte heller det att människor alltid väljer sina handlingar. Människor har helt enkelt olika förmågor.
Med blicken riktad på våra egna liv förstår vi hur komplicerat det är att vara människa, hur lite våra liv handlar om val och hur mycket de handlar om förmåga. Förmåga att se och förstår oss själva, att leva det liv vi föreställt oss att leva, att hantera de relationer vi behöver.
Det är lätt att fastna i andra människors oförmåga, den engagerar oss så till den grad att vi glömmer bort möjligheten att faktiskt göra skillnad. I både våra egna liv och andras.
Min vän ringde i dag. Hon sa att hon faktiskt mår bättre av att tänka att hennes mamma faktiskt inte väljer bort henne, utan faktiskt brister i förmågan att se vad min vän behöver.
– Du får ge dig själv det du vill ha och behöver. Så har jag gjort, svarade jag.
Ibland är livet precis så, att vi får ge oss själva det som borde ha varit oss givet. Ge vår omgivning det vi inte har en aning om vad det är, för att vi varken sett det eller känt det. Det är så det börjar, med en fullkomlig oförmåga.
Men det är också så det kan sluta, med en annan förmåga, den att vilja bryta mönster.