Jag läste just en studie som visar att vi idealiserar en person vi älskar mindre och mindre i takt med att förhållandet utvecklas. Det låter rimligt. Jag tror att vi alla känner igen idealiserandet av den som står som måltavla vårt ömma hjärtas gunst.
Det är härligt att vara förälskad, härligt svårt samtidigt att vara realist. Rationell. Dötrist ju.
– Jo, nog är han fin men det där och det där och inte minst det där kommer jag ju att ruttna på inom ett år. Det där är ett dåligt tecken och den där egenskapen har jag bara dåliga erfarenheter av.
Så säger vi inte. Vi vill inte se, vi blundar och håller för öronen och rättfärdigar och vägrar vara negativa. Alla har dåliga sidor. Inte minst vi själva. Man skall inte söka den bästa, man skall vara den bästa. Klämkäckt så det förslår. Men också väldigt mänskligt.
Vi vill landa vår milda längtan, vi vill famna någon med vår saknad. Kärleken är det enda vi lever för. Allt annat är lögn.
Därför. Förlåter vi varandra, älskar vi varandra. Tills vi inte gör det längre. Då lämnar vi varandra. Eller inte. Kanske lämnar vi. Eller så blir vi lämnade. Den separation som börjar i en överenskommelse kan mycket väl sluta i att någon känner sig övergiven. Att en annan känner skuld. Separationer är komplicerade.
För att inte tala om känslorna. Oavsett.
Det är inte alltid så enkelt som att de dåliga sidor vi kände till från början och förlät, rationellt förklarar orimligheten i detta ett som just kraschat till två. Nej, plötsligt är det som att vi aldrig någonsin anat oråd och att himlen rasar därför och jorden med. Att allt vänds upp och ned efter det och att det enda som består är smärtan. En smärta som letar sig in i varenda cell.
Ödsligheten i detta. Hjärtats slag som inte alls vittnar om liv, som slår av gammal vana. I ekot av sig själv. Hjärnan som lever sitt alldeles egna liv. Hjärnscanningar av personer som upplever ett brustet hjärta visar att det finns speciell aktivitet i området som associeras med uttryck av personlighet, beslutstagande samt planering av kognitivt komplexa beteenden.
Med andra ord arbetar redan kemikalierna i din hjärna för att omdirigera ditt beteende när du sörjer och gråter. Tänk att hjärtat får så mycket cred, när det i själva verket är hjärnan som ger oss möjligheten att våga älska igen, då den balanserar våra känslor för att få oss tillbaka på rätt spår. Är det inte rörande att vårt alldeles egna system, hjärnan, arbetar för fullt för att vi fortare än vi någonsin kunnat ana skall finna oss själv idealiserande igen.
Förälskade åter och så himla lyckliga.