När vi glömt allt vi drömt

Biologiskt sätt ogillar vi förluster mer än vi gillar vinster. 2002 gick nobelpriset i ekonomi till två personer som bevisade detta.

-Vi sparar…

-Vi förlorar…

Av dessa två argument biter ”Vi förlorar…” bäst.

Vi prioriterar trygghet och säkerhet.

För människan har alltid samlandet varit lika med överlevnad. Beteendet är reflexmässigt. Vi har ärvt en intuitiv känsla för att det som är svårt att få har ett högre värde. Vår vilja att agera ökar när något börjar ta slut. Lagen om sällsynthet påverkar. Den påverkar vår betalningsvilja och har ett värde i sig. Den andra aspekten av sällsynthet är vår rädsla att bli av med något. Vi värderar det vi förlorat högre än om vi haft det kvar. Risken att inte kunna få något får oss per automatik att vilja ha det ännu mer.

(”Gräset är inte grönare på andra sidan” – är ett ordspråk som kommit till för att utjämna vår längtan efter det vi inte har.)

Vi prioriterar trygghet och säkerhet.

För människan har relationer alltid varit viktigt. Minns berättelsen om barnet på barnhemmet, barnet med sängen närmast dörren mot korridoren. Hur städerskan när hon moppade golvet i korridoren ofta smet in till den närmaste barnsängen och stillade sig i arbetet för en stund, smekte barnet och log mot det. Bara på grund av att det låg närmast dörren, inte av någon särskild tanke. Minns hur berättelsen vittnar om hur det barnet blev det mest livskraftiga i den salen.

Berättelsen om hur vi dör om vi inte får känna någon som helst närhet till en annan människa.

Vi vill alla ha nära relationer och stannar kvar i relationer som inte fungerar riktigt, för även om det finns mindre tjatiga och tråkiga partners, mer fantasifulla och spontana så vill vi inte förlora oss själva eller vår partner bortom tryggheten som tvåsamheten ändå ger. Vi kan tänka hur osköna tankar som helst om vår partner men den mest smärtsamma av dem alla är den om vår partner i en annan människas famn.

Så hur vårdar vi relationen? Hur undviker vi att låta den glida oss ur händerna?

När vi för länge sedan slutat se förtjänsterna med varandra och i stället låtit den kritiska blicken, vanans blick, söka sig fram ur avgrunden under den bro av kärlek vi en gång byggt mellan varandra. Vad gör vi?

När vi inte längre tror att vi känner, när vi inte längre förnimmer längtan? När avsaknaden av saknad är så påtaglig att den river sår i alla minnen av närhet.

Vad gör vi när vi glömt allt vi drömt. När vi lägger skulden på varandra och förtränger skammen helt och hållet. När allt är den andres fel, när allt tycks förlorat. När det egna ansvaret målats i en vacker färg, blåsts upp som en ballong och färdas långt ovanför vårt huvud. Vad gör vi?

Mitt brofäste mot ditt. Mellan oss kärleken. Investeringar i relationer kostar. Går inte att värdera i pengar. Vinsten är större än jordens samlade kapital. Allt handlar om oss själva. Vårt brofäste. Med starka och stabila brofästen kan vi bygga kärleksfulla broar, trygga säkra broar mellan varandra. Låt oss göra det.