– Mamma vad skall du prata om? frågade min dotter intresserat då jag berättat om att jag skulle vara sommarvärd i P1.
– Jag vet inte riktigt, det finns så mycket…så många vägar man kan gå …vad tycker du?
– Hur du med noll kul barndom ändå blivit stark. Våga prata allvar. Det är du bra på.
Hennes svar kom snabbt, jag blev omedelbart rörd av vad hon sa, tystnade, då hon något mer ivrig fortsatte;
– Ja mamma. Var allvarlig. Det är fint.
Allvaret har följt som en tråd genom allt jag gjort.
Mina melodier, mina sångtexter krönikor och böcker, mitt mellansnack på konserterna är till stor del en dialog med mitt inre, det outhärdliga, olösliga men också det okuvliga och ljusa.
Jag har alltid varit ärlig, tydlig i det som är oss alla givna. Sorg och saknad. Svek och övergivenhet. Det privata är verkligen det mest allmängiltiga, gränserna suddas ut när vi berättar för varandra om vilka vi är, hur ofta slås vi inte av hur outsägligt lika vi är också i det som drabbar oss?
När jag skrev boken om min mamma, ”Bli min mamma igen” 1990, hade ingen före mig berättat om kvinnlig alkoholism. När jag intervjuades i Aktuellt angående den lyriksamlingen filmades en annan tjej med samma erfarenheter i motljus. Hon ville berätta, men inte synas. Hon bar en enorm rädsla att stigmatiseras. Hon bar på en skam som gjorde att hon inte orkade leva med att alla människor visste.
Själv tänkte jag att jag ju berättade om en annan människa, min mamma, att jag inte hade någonting med det missbruket att göra. Inte mer än att jag drabbades av det. Jag tänkte att det inte är min skam, inte min skuld.
Jag tänkte på alla som i tysthet bar skammen och skulden. Jag ville berätta för världen att den inte var deras.
Att vara uppväxt med svek gör något med en människa. Jag tror inte att man någonsin läker. Jag tror inte på begreppet hel. Däremot tror jag att det går att bära de erfarenheterna och faktiskt hitta styrka i dem. Om du bara bestämmer dig för att inte själv fortsätta att göra dig illa. Om du bara försonas med att det där var något du aldrig kommer att förstå helt och fullt, något som egentligen inte rörde dig trots att det drabbade dig. Något som inte var menat att söndra, men som söndrade dig ändå.
Försonas med att det aldrig kommer att försvinna helt, att det kommer att prägla dig. Tiden läker inte alla sår men tiden mildrar. Var inte rädd. Mörkret skapar inte bara skuggor när det sjunker undan, det skapar också strimmor av ljus. Gå ut i dem och låt dig genomlysas. Andra kommer att se en människa. En människa bland människor. Varken mer eller mindre. Men det är tillräckligt. Mer än tillräckligt, för den som tror sig vara ensam.
Jag har berättat. För mina barns skull. De skall veta att de vad som än drabbar dem som är inget så farligt som tystnaden. I den bor både skam och skuld.