Ett farväl är inte över vid ett hejdå. Alla farväl dröjer sig kvar inom oss.
De rymmer längtan, tillbaka till det som en gång var, eller ännu längre bort. Till det som aldrig var. Som aldrig skulle vara. De rymmer längtan som vi burit, som vi fortfarande bär och aldrig skall mista.
De rymmer saknad, efter den som var där, som vi lovat att stanna vid, som lämnat oss, eller aldrig någonsin kom. Saknad som vi aldrig kan mista eftersom den höll oss vid liv.
De rymmer ro över beslut som landat mjuk inom oss, som vilar mellan hopp och försoning. Beslut som kommit efter smärtsamma insikter, då ropen ekat i ensamma tystnader, stillat sig för att dö. De rymmer oro över den som inte förmår förstå, att känna så.
De rymmer förundran över kärlek som kunde skingras liksom rök och försvinna i en vindpust, över den tro som kunde försätta berg. De rymmer mörker, som vi anat och fruktat. Mörker som vi känt det. Som vi alltid skall minnas det. Så skrämmande, så totalt. Så hårt vilande i själen.
De rymmer skimmer av ljus så som vi vill och kanske med rätta minns händelser och år av tid, av flöden, år av stillnad. Av vägar som följt oss så länge.
De rymmer människor som stod oss nära, de som rörde vid vårt inre, människor vi vågade längta och sakna. De rymmer för alltid de vi älskat, de människor som ledde oss bort från de frusna fälten och in i värmen, de vi fortsatt att älska. De rymmer de människor som dröjt sig kvar, de som fortsatt stå vid vår sida oavsett, de som burit sin kärlek i sina hjärtan och aldrig förlorat den.
De rymmer alla de som försvann. De som vi inte längre betyder någonting för. De som tystnade och gjorde allt till inget. De rymmer insikten om vilka de är. De rymmer den djupa smärta som den insikten bär.
De rymmer platser, alla de ställen som vi tänkte att vi aldrig skulle glömma. De vi aldrig någonsin glömmer. De rymmer minnet av doften av våt jord om hösten, steg i det torra gruset om sommaren vinterns frusna väg mot våren. De rymmer doften av liv och död då kärleken kom och försvann.
Ett farväl är inte över vid ett hejdå. Alla farväl dröjer sig kvar inom oss.
De rymmer livet så som vi aldrig önskade att det skulle bli. De rymmer tårar av rädsla, av förtvivlan. De rymmer det smärtsamma tvånget i att överleva, då hjärtats död och kroppens och livets känns så nära. De rymmer den andnöden.
De rymmer framtiden. Det oväntade vackra livet som ständigt längtar efter att åter få upptäckas inom oss. Det som dröjt sig kvar inom oss långt efter att alla tårar slutat falla, all tomhet ekat ut och all envis förtvivlan till slut funnit sin väg ifrån oss.