”Ögonblicket som förändrade livet”. Hur ofta ser vi inte liknande rubriker i tidningarna?
Jag har fått frågor om ögonblick som förändrat mitt liv ett otal gånger. Jag har blivit lika förundrad varje gång. Förändringar i livet åstadkommer vi allra oftast genom olika processer. Ofta långsamma sådana.
Ögonblick som förändrat livet brukar vara av katastrofliknande art. Synnerligen smärtsamt om det handlar om en separation där vår partner processat länge och vi själva blivit fullständigt tagna på sängen.
Separationer är ett mycket tydligt exempel på när en situation kan bli oerhört komplicerad på grund av detta. När två människor som stått varandra mycket nära plötsligt befinner sig i ett avstånd av ljusår och den som inte ägt processen tvingas in i process för att kunna hantera sin nya ofrivilliga situation. I känslor av chock och sorg tar det dessutom ofta lång tid.
Det är smärtsamt och känns naturligtvis djupt orättvist att se sin älskade agera i slutet av en process. När någon väl agerar, efter en process, kan det mycket väl se ut som ett ögonblicks verk. Vi kan uppfattas som sorgfria. När vi ser klart får vi fart och tar makten över våra liv.
Inte tänker den som är mitt i katastrofen att vår partner tyngd av både skuld och skam både stött och blött beslutet en längre tid, sparat på sig ett stort antal sömnlösa nätter och lika många ångestfyllda dagar, vänt in och ut på alla möjligheter, pratat och ältat problemet med vänner, låtit olika alternativ växa till liv inom sig som både livlösa fallit till marken men också till slut formats till ett avgörande som slagit rot och börjat gro för att växa fram. Slutet.
Den som är tagen på sängen tänker oftast bara på sin egen situation. Katastrofen. Äger i detta ingen makt som helst förutom hämnden. Vägrar i spillrorna av det gemensamma liv som just gått om intet ens fundera på partnerns rätt till sitt.
I detta påstår många att människor skiljer sig för lätt. De tillhör förmodligen kategorin människor som tror att det är ögonblick och inte processer som förändrar livet. De hävdar därför att det faktiskt bara är att ta ansvar. Att tänka på barnen och bita ihop. Att växa upp. Att det är dumheter att tänka på sig själv. Sitt eget liv.
Jag önskade själv efter min första skilsmässa, eftersom barnen då var små och skulden därför enorm, att jag varit skapad att leva så. Ihop-biten. Men jag fungerar inte så. Processer har börjat inom mig, av olika skäl. De har varit långa eftersom jag i de avseendet är långsam.
De har varit stillsamma tysta, eftersom jag är van att hantera känslor ensam.
I mitt liv har det sällan funnits specifika ögonblick som förändrat det. Mitt liv är tvärtom märkt av processer, en början av dem och ett slut. Så är det för de allra flesta människor i de allra flesta situationer. Visst har insikten om att det går att inte älska mig både nu och då känts som en katastrof, men det är det naturligtvis inte. Kärlek dör. Och ofta långt innan en process börjar.
Förlorad kärlek landar i rädslans land och stolthetens innan medvetenheten för den in i process. Är inget ögonblicksverk alls.