Hon betraktade mig som om jag just berättat för henne att jag brukar äta småbarn under fredagsmyset.
– Hur…hur skall man kunna undvika att tycka det?
Hennes djupa tvivel fyllde rummet där vi satt. Hon såg sig diskret om på restaurangen, fortfarande som om jag delgett henne något oerhört, innan hon sänkte rösten och upprepade frågan.
– Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna ta det på något annat sätt? Det är ju min barndom?! Det är väl ändå klart att den är personlig?!
Hon hade berättat det mest ofattbara. Det var något av ett under att hon ändå satt där framför mig.
För att göra en lång gripande och mycket sorglig historia kort. Kvinnan jag åt middag med var så bortsupen det går att bli. Så lämnad ensam. Så fullständigt övergiven i ett sammanhang där det flödade av människor, människor som varken var kapabla att ta ansvar över sig själva eller över det barn som var hon. Jag hade lyssnat på henne och efter att ha funderat en stund sa jag;
– Våra barndomar är inte så personliga som vi gör dem.
Frågorna blandades med människors prat och bakgrundsmusiken som tillsammans målade en kuliss av liv. Jag mötte hennes blick, hon krävde en bra förklaring.
– Våra barndomar är som rum i ett hus. Huset är världen, rummet är våra sammanhang. Det finns ju en bestämmelse i var vi föds, det är där våra mammor är. I det rum hon befinner sig blir vi komna till världen. Vi hamnar i ett sammanhang vi varken rår över eller kan förändra. Det är inte personligt alls.
Hon log plötsligt försiktigt. Ögonen tårades. Hon vände huvudet bakåt, såg upp i taket och blinkade snabbt ett par gånger.
– Vad händer inom dig, frågade jag.
– När jag tänker så, att jag föddes i ett sammanhang och att det inte alls är så personligt, inte för mig, så…så känns det som att det tar bort en del av smärtan av att vara drabbad.
Jag tänker att det är förunderligt detta liv. Hur känslor ställer till det, hur tankar växer och dör. Hur vilse vi kan vara alldeles intill en lösning. Att ens barndom inte är så personlig som vi vill göra den kan vara en märklig tanke, men jag tror att den är alldeles nödvändig.
Vi har alla tydliga bilder av hur en lycklig barndom skall se ut. När vår verklighet inte ser ut så, får vi problem. Inte bara med det vardagliga bestyret, över att få ordning på det mest basala eller att slippa ifrån det mest basala eftersom det är omöjligt att få till det, utan också med våra egna inre bilder och sorgen som följer då livet inte blir som det ska. Problemet är att vi är barn, att vi inte kan vända oss om och gå.
Som vuxna kan vi dock göra det. Som vuxna kan vi inse att det sammanhang vi föddes till inte var vårt utan våra föräldrars. Att vi så länge vi var barn var tvungna att dela det men att vi som vuxna kan skapa oss vårt alldeles egna liv. Ett liv vi med rätta kan kalla personligt.