Jag vet inte när det inträffade, det finns inte någon särskild stund jag kan minnas som avgörande. Plötsligt var den bara där, insikten om att friden, den själsliga friden, inte gick att vinna med kamp. Jag hade ju hört det där om kärleken, hur den måste släppas fri för att stanna kvar, inte förstod jag att det var samma sak med friden. Att den inte kunde vinnas med tvång.
Det är i sig besynnerligt, för vad vinns någonsin med tvång? Förr vet jag att man trodde på tvång, nu vet vi dock bättre. Nu har vi kunskap om att när vi människor känner att vi vinner något, då kan vi också förlora något. Så fungerar inte minst diplomati på hög nivå.
Livet handlar så väldigt mycket om att finna sig i förlust. Det var märkligt när det slog mig. På något sätt har jag ju alltid vetat det. Mitt liv är präglat av förluster.
Förluster som var och en har renderat något i vinst. Men inte förrän jag slutat kämpa. Liv blir inte till av kamp. Liv blir inte till av kramp.
Liv formas tvärtom i förlusten av både kamp och kramp.
Det var när jag slutade att fokusera på att bli bäst som jag blev så mycket bättre. Det var när jag slutade kämpa mig till att älska som jag kunde börja göra det. Det var när jag slutade upp med att låstas som att allt var bra, som det slutligen kunde bli det.
När jag slutade gömma mig för mig själv som jag kunde bli jag. Ett jag med förluster och vinster.
Det var bra innan. Men också kämpigt. Det var fint och då och då riktigt fantastiskt, men livet övergick alltid ändå till slut i kramp.
Jag ser det omkring mig, överallt. Som spegelbilder, kanske för att påminna mig. Det där hårt hållna, för att verka bra. Det där strikt stärkta. Det där skrämda skattandet, för att leka lycklig. Människor som krampar sig genom tillvaron.
Kampar.
Allt för att någon skall tro. Allt för att någon skall kunna se. Allt för att världen skall veta. Allt det där som varken finns, syns, eller känns.
Hur mycket sorg som helst utan att visa den. Hur mycket tårar. Hur mycket andnöd och hjärtklappning.
Så mycket ensamhet, ensamhet i det där vilsna som vindlar, som en oro, som en skugga av det vi längtar.
Allt utom frid.
Det tog ett tag. Ett antal år. Innan jag tillät mig sluta kämpa, tillät mig släppa taget om en tillvaro som jag trodde jag måste ha fullständig kontroll över, för att få den att fungera. Ett antal år och ett mod och ett resultat som till en början både fascinerade och förvånade, men i dag känns självklart.
Det var när jag slutade kämpa för att nå friden som jag till slut nådde den.
Jag var helt enkelt tvungen att förlora kampen för att vinna den.