-Jag har inget att ha på mig!, väninnans röstläge lät aningen desperat i telefonen.
-Klart du har, insisterade jag samtidigt som jag kände igen mig.
Jag vet inte hur många gånger jag har fascinerats av det märkliga faktum att jag ena dagen då jag öppnat garderobsdörren hittat en massa att ha på mig och nästa dag ingenting alls. Det måste ju bero på någonting. Vad är det för tankar som spökar? Självbilden. Den där som så ofta står i vägen för oss, i alla möjliga sorters sammanhang.
För det är ju märkligt det där hur vi liksom tar patent på universums mitt och inte bara för vår egen del utan också för alla andras. Hur vi tänker att vi är lika viktiga för omgivningen som vi är för oss själva. Hur vi inbillar oss att färgen på byxorna är betydande, att blusen är avgörande. Detta trots att forskning visar att uppmärksamheten kring oss inte alls är i paritet till vad vi inbillar oss. Det är i själva verket så att om vi visste hur lite omgivningen bryr sig så skulle vi bli förnärmade.
Vi bryr oss helt enkelt alldeles för mycket. Och det står verkligen i vägen för oss. För att om vi bara förmådde lägga den där självbilden åt sidan en stund, och ökade förmågan att fokusera på andra utan att hänga upp oss på hur de eventuellt ser på oss så är det verkligen så att den förmågan öppnar för genuina möten. Släpp din tvekan på om nyansen på läppstiftet verkligen var så lyckat, det är du som spelar roll. Din värme. Din glädje. Det är nämligen vad människor bryr sig om. Blir tagna av. Värme och glädje. Det är vad människor minns.
Det här är ganska lätt att överföra på mitt arbete som musiker. Ibland har jag spelat tillsammans med kolleger som rannsakat sig själva ingående efter giget. Fokuserat på missarna. Grämt sig över det som enligt dem inte blev perfekt. Det fascinerar mig att någon går ut på scenen med kravet att vara perfekt. Min självbild ser inte ut så. Jag tror mycket mer på värme och glädje i den kontexten. Om jag i stället för att anstränga mig och ha kravet på mig att spela perfekt försöker skapa en varm och glad stämning blir mötet med publiken mer genuint. Då förmår jag att ta in deras applåder och känna deras värme. Då är det den jag är fylld av när jag går av scenen.
Det samma sak egentligen. Kläder till en fest eller toner på en konsert. De bör vara hela och rena men det är inte huvudsaken. Om vi önskar genuina möten med människor, eller för all del med en publik så är det vårt fokus som är avgörande och det bör vara riktat mot den vi har framför oss.
-Ta något du känner dig fin i bara. Koppla däremot på värmen inom dig i god tid innan du kommer så att du är riktigt varm när vi ses. Och du, öva upp skrattet. Så där så att det riktigt flödar ovanpå vågorna av värmen.