Jag läser i tidningen att den forne skidkungen Per Elofsson fått ett stroke. I reportaget beskrivs att skidvärlden ger honom sitt stöd.
-Kom igen nu, Per. Det här ska du klara. Du är ju en fighter, så kavla upp ärmarna och sätt upp mål, men låt det ta den tid det tar, uttrycker sig en tävlingsåkare.
Vilka krav, tänker jag. Det här ska du klara. Du är en fighter. Sätt upp mål. Samtidigt skall du låta det ta den tid det tar. Så förnuftigt. Men i stunden då sorgen är uppenbar, rädslan, då känns förnuftet ringa, då behöver vi tröst.
Tröst och empati. En sekund eller två, då någon är med oss i det vi känner.
Då behöver vi förståelse för vår rädsla över att skadan eller det själsliga såret inte skall läka, för vår förtvivlan över vad som då skulle kunna ske. I den stund då hela livet skakas om och vänds upp och ner behöver vi bekräftelse. Någon som ställer sig bredvid oss, inte tar facklan och börjar marschera mot nya mål utan att vända sig om för att upptäcka att vi alls inte är med.
Vi behöver landa och vi behöver vara i det som är. Framför allt behöver vi hjälp med att stå ut.
När jag själv i början av 2018 gått från det ena till det andra och till slut som grädde på det brända moset fick diskbråck var det inte en som sa;
-Är det någon som klarar det här så är det du.
Det var många.
Jag förstår mycket väl att det var menat som någon slags komplimang, varje gång, som ett styrkebesked. Till för tröst, till för att hindra hoppet att försvinna.
Det hopp som ännu inte fått en enda chans att gro. Hopp kräver nämligen tid. Tålamod.
Man måste stå ut och ha tålamod för att hopp skall kunna födas.
Därför är tröst är något av det svåraste som finns. Vi vill trösta, vi menar så väl. Men tröst som fungerar är en verklig utmaning eftersom den kräver att vi lyssnar och att lyssna på någons sorg eller rädsla skapar en väldig massa känslor.
Många av oss värjer oss vanligtvis från dem, vill inte bli påminda om dem. Många av oss har gömt dem så länge att vi glömt hur de känns. Hur skall vi då kunna lyssna och känna med någon? Där väljer många av oss att vara rationella och målinriktade. Du ska klara detta. Hur då? Och vad händer om inte?
Våra intentioner med vår tröst speglar inte sällan våra egna rädslor. Rädslor inför livets egna gång och villkor. Det som kan hända dig kan hända mig. Sannolikheten är stor. Alla drabbas. Låt oss därför få det överstökat så vi kan gå vidare för jag vill inte konfronteras med det. Jag orkar inte det.
-Det här ska du klara.
Så om du ändå är där. Lyssna. Säg att också du är rädd. Att det gör dig ledsen att se att hen har det svårt. Det är nämligen i bekräftelsen av någons känslor, i bekräftelsen av någons sorg och smärta som tiden mjuknar och hopp kan födas. Det är i tålamodet som visas i medkänslan utan krav som tanken till slut, den alldeles nödvändiga egna tanken, kan födas till liv.
-Det här kan jag klara.