Jag står i min dotters kök och diskar efter vår gemensamma lunch. Hon gör sig i ordning för en intervju, hon har i dagarna release av sitt nya album och är fullbokad för olika intervjuer i olika medier. Jag betraktar en aning roat hur hon sätter på sig något, för att i nästa sekund ta av det och sätta på sig något annat. Om och om igen.
När hon slutligen bestämt sig för en tröja ser jag att den är skrynklig. Jag erbjuder mig att stryka den och hon blir glad och låter mig göra det. Själv börjar hon sminka sig. Jag avbryter arbetet i köket och plockar i stället fram strykbrädan och strykjärnet jag köpt åt henne. Vi pratar genom rummen och samtalet rör musikbranschen, hennes höstturné och romanen jag skriver på. Plötslig säger hon;
- Häromdagen tänkte jag på att du aldrig kritiserat mig för hur jag ser ut. Aldrig. Det slog mig att du heller aldrig kritiserat hur du ser ut. Det är ovanligt. Jag har kompisar som har mammor som fortfarande kritiserar både sig själva och sina döttrar. Du fick mig bara att känna mig som en bra person. Är så tacksam över det.
Hon vet inte vad hon gör när hon säger de där orden. Tårarna rinner ohejdat ner på tröjan och jag tänker att det är fint att hon kommer att intervjuas och fotograferas med sin mammas glädjetårar i tröjan. Visserligen noga styrktorkade, men ändå.
Det finns massor av fel på mitt utseende. Jag är inte blind. Men jag har alltid tänkt att det måste få duga att vara jag. Det betyder inte att jag inte bryr mig om hur jag ser ut. Det betyder att det är ljusår mellan att bry sig om hur man ser ut och kroppshetsa.
Jag minns när jag flyttade till Hälsingland och jag efter ett tag fick höra att det skvallrades på bygden om att jag ”kom som jag var”. Att det var spännande att jag kunde svassa in på macken i hundhåriga Adidas-brallor, oborstat hår och utan smink. Jag som var artist, från Stockholm. Som syntes i tv.
Varför skulle jag ägna en halvtimme åt att duscha, sminka mig och klä mig snyggt för att köpa en tidning eller tanka bilen?
Jag tänker ofta att jag borde blivit mycket ängsligare med den brist på bekräftelse som rådde i min barn och ungdom. Att jag borde blivit mer kritisk till hela min person eftersom jag präglades av att inte känna att jag var viktig för de som inte borde haft någonting som var viktigare. Än mig.
- Fast ibland kan jag bli irriterad, när jag ser mig själv i tidningen och inte brytt mig. Vafan?! Hur svårt ÄR det att tvätta håret?
Vi skrattar tillsammans medan jag drar ur sladden till strykjärnet och lägger tröjan på strykbrädan. Går ut i köket för att fortsätta att diska.
Tänker på att jag är befriad från mycket. Att min dotter är. Att vi bär annat i stället, som ständigt gror inom oss. Och att det är så livet fungerar. Ingen är riktigt fri, få är fullständigt fångna. Vi präglas, vi ärver. Allt är lika och olika.
Jag ler vid tanken på mina tårar i hennes tröja. Blir rörd av att det är det vi gör, bär varandras tårar. Och att det är när vi gör det som vi är som allra finast. Att det bara är det som spelar roll. Och ingenting, ingenting annat.