Jag pratar med en vän om förändringar, om att vi människor skyr dem. Att vi hellre sitter lugnt i båten än utsätter oss för dem. Trots obekväma tankar, kantiga känslor och ibland alldeles uppenbara problem. Vi pratar länge om hur hemskt det är att kastas överbord efter att vi nyttjat all vår kraft åt att förhålla oss. Hur lätt det är att sjunka då.
Vi pratar om hur det känns att tvingas acceptera ett helt nytt läge. Hur ont det gör. Hur svårt det är. Att acceptera. För att acceptans är förknippat med att ge upp. Men? Varför tänker vi så?
När vi isolerar acceptans från ett flöde av liv så ser det ju absolut ut så. Som att man ger upp när man accepterar. Men. Efter acceptans kommer möjlighet. Inget annat. Förmåga att se alternativ. Alternativ till obekväma tankar, kantiga känslor och ibland alldeles uppenbara problem.
Det är ju först när vi accepterar som vi kan börja försöka förstå hur vi kan leva i stället.
Vi enas om att vi människor inte borde frukta förändring alls. Att vi i stället borde frukta stillheten i båten. Den vi tvingar fram för att stoppa undan den obekväma tanken, kantiga känslan och det ibland uppenbara problemet.
Hur många gånger har vi inte hört den som lämnats säga att den inte hade den minsta aning? Lika många gånger som vi innerst inne förstått att det inte är möjligt. Vi vet ju att obekväma tankar, kantiga känslor och ibland alldeles uppenbara problem är sånt vi inte accepterar. Sånt vi gräver ner a, skyler över och bygger fasader på i stället.
Vi lever helt enkelt hellre i lögn. Vi sitter hellre still i en båt. Det behövs alls ingen dålig sikt, för att inte se något, för vi blundar. Vi blundar i stället för att höja blicken och i horisonten upptäcka möjligheterna som faktiskt bjuds då obekväma tankar, kantiga känslor och ibland alldeles uppenbara problem ersätts med acceptans.
Den där horisonten där vi faktiskt kan gå iland. Låta fötterna möta ny sand, se vågorna möta ny strand. Samma hav, allt är inte nytt, allt är inte förändrat förutom det faktum att vi accepterat en förändring och att allt som anas är nya möjligheter.
Vi pratar om att det inte alltid blivit som vi tänkt i våra liv. Men att det blivit bra ändå. Att det ibland till och med blivit bättre. Trots att vi ofta suttit still i båten, försökt dämpa alla obekväma tankar, kantiga känslor och ibland alldeles uppenbara problem. Trots att vi ofta blivit mer eller mindre tvingade att acceptera förändringar som skett.
Vi konstaterar att acceptans är livets stora seger och alls inte förlust. Vi skrattar förläget och önskar påminna varandra om denna insikt när livets obevekliga självstyre tar vid. När förändringen står för dörren och allt vi vill är att sitta still i båten.