Jag ägnar en regnig söndag åt att titta lite i de där flyttlådorna jag ställde längst in i förrådet när jag för dryga året sedan flyttade tillbaka hem till Stockholm. Långt ned i en av lådorna hittar jag en bok som jag och andra författare bidragit till, den handlar om våra olika förhållningssätt till tystnad. Nyfiken börjar jag läsa och jag måste säga att jag förvånas över innehållet.
Jag skriver entusiastiskt om hur jag uppskattar den. Tystnaden. Hur jag bland annat finner den under vattenytan i badkaret. Inte ett ord om vad som sker i den. Bara målande entusiastiskt om den. Jag skriver inte en rad om varför den är så bra, så skön, inte en rad om hur den är framgångsrik för mig.
Vad föds i tystnad? Det är bara först då tystnaden bryts någonting alls kommer till liv. I tystnad är inget annat är just tystnad. Tomhet. Ett tyst ingenting.
Jag förstår hur jag såg på den, jag kan klart minnas det. Hur jag flög rakt in i den. Flydde tankar som blev till känslor som födde nya tankar.
Det slår mig att jag ett antal år senare i mitt sommarprogram skall konstatera att inget är så tungt som flykt.
Jag sitter på det kala betonggolvet och störs inte alls av mitt diskbråck, fascinerad över tiden som gått. Hur tid urholkar sanningar. Hur förhållningssätt bryts och byts mot andra nya.
Jag tänker på tiden mellan den här boken och insikten om flykt som det tyngsta som finns. Jag slås av att min djupa längtan efter tystnad egentligen var längtan efter svar. Dock utan process. Lösning utan steg. Stegen i processen, tankarna, oh vad de skrämde.
De som sa att något tagit slut och att något annat måste få sin början. Att allt utom mig var någon annans drömda tillvaro. Att allt inom mig var mitt men helt annorlunda.
Jag fascineras starkt av att allt är så tydligt för mig. Att mitt handlande fick en helt annan mening och ett helt annat utfall, att lösningarna plötsligt började se helt annorlunda ut när jag började låta tankarna löpa fritt utan att tillåta dem skrämma mig.
Jag tänker, där jag sitter under glödlampan i förrådet, att det var alla de där skrämmande tankarna, som jag lät vara tills de ebbade ut och tog annan form, som skapade nya möjligheter. Att det var alla de där tankarna som var vägen till allt som inte längre skrämde.
Plötsligt ser jag tydligare än någonting annat att det var i samma sekund som jag lät tankarna vara, min inre röst tala alldeles fritt, som jag insåg att det är här, precis här, jag skall sitta en regnig söndag och förstå att tystnad är flykt och att den inre rösten är allt och måste få vara fri.