- Hon borde lämna honom, sa väninnan med eftertryck.
Jag log och tänkte att hon borde haft en spegel framför sitt ansikte för att se sig själv. Börja sopa utanför sin egen dörr. Men det är inte ofta där vi börjar, tvärtom, när vi funderar över relationer.
Våra egna relationer rättfärdigar vi till månen och tillbaka om det så behövs, i andras upptäcker vi sprickor i kristallen. Trösten i att någon har det som vi, eller värre än oss själva är ofta omåttlig. Vi talar därför om det, ibland talar vi om det för den det berör.
Detta trots att vårt eget rättfärdigandet borde få oss att förstå hur det fungerar med kritik. Hur omöjligt det är att peka på brister i andras relationer. Vill du att någon skall stanna i en relation är det precis vad som krävs. Att du kritiserar valet av partner och därmed valet av liv. Att du ifrågasätter en människas innersta drivkrafter och behov. En annan människas inre strider, förlorade slag och eviga längtan. Något som få människor delar med sig av utan rädslor att bli dömda.
Sprid dina sanningar medveten om att det är just dina, men tro inte att någon blir lättad och börjar förändra sitt liv, tar dig i handen och uttrycker tacksamhet.
- Det där är ju bara destruktivt, lade hon till.
Jag tänkte på hur vi relaterar till olika saker, hur vi förhåller oss till våra värden. Tänkte på vad väninnan visste om kvinnans värden? Parets? Vi människor är komplicerade. Komplexa. Vi behöver bli befriade från vårt mörker, men också möta det. Ensamhet är dessutom ett klister långt starkare än kärlek. Jag vet inte vart jag läst det, uttrycket är inte mitt, men det illustrerar somliga relationer fantastiskt bra. Att gå sida vid sida, övergivna, binder människor samman. Tystnad är ett klister. Tomhet och avstånd kan göra det omöjligt att lämna. Vår drift är att bli bekräftade, lyssnade på och uppfyllda. Vi vill närhet även om vi inte vågar den. Vi väntar på den. Vi bär bilden av motsatsen till det vi är och lever i mycket ömtsint, vi vårdar den mer noggrant än själva relationen.
Det är inte värme ljus och glädje som ensamt bygger en stark relation. Det skulle inga par överleva. Det är sprängkraften i det innersta mörkret, de destruktiva behoven och svårigheten att mötas som gör att värmen uppstår, att ljuset plötsligt framstår som en dröm och att glädjen till slut befriar.
- Hon skulle hitta något mycket bättre, om hon bara ville.
Så tänker du, tänkte jag. Vi vet verkligen allt om varandra och ingenting. Vi vågar knappt krusa på ytan av oss själva, men drunknar i andra. Vi förmår inte se vår egen destruktivitet. Den bor avståndet till oss själva. Den är våra ensamma själars klister.
En reaktion på ”Våra ensamma själars klister”
Tack Åsa för din krönika,
så vacker titel, så vackert beskrivet…särskilt behoven som styr våra relationer…det ger mig en sådan lättnad!
Det var många år så bekvämt för mig att koncentrera mig på andras problem för att slippa ta itu med min egen smärta i mina svåra relationer. Jag är tacksam för att livet till sist lyckades få mig att tappa kontrollen för att sedan leda mig igenom min egen skärseld. Jag får fortfarande se upp för att inte falla tillbaka i det gamla mönstret, men jag är mer medveten nu, har kommit en liten bit under min egen yta och känner en stark ödmjukhet gentemot livets komplexitet, försöker att inte vara så svart eller vit, vet hur svårt det kan vara..
Då, när allt rasade mötte jag mest oförstående reaktioner, vilket säkert är fullt förståeligt, jag menar, vem vill göra sig själv så illa? Ett par väninnor uppmanade mig: ”du får ta och sluta upp med den där destruktiva relationen”….visst….dom ville hjälpa mig, men som du säger Åsa, det var ingen hjälp. Jag drog mig undan, kände mig överkörd, aggressiv, miste förtroende gentemot mina vänninor, som tyvärr inte gick att reparera.
Men jag fick också en värdefull hjälp av en medmänniska som trodde på mig, att jag skulle klara det på mitt sätt…när jag var redo. ”Du kommer att finna din väg – jag vet att du klarar det”. Med dessa ord kunde jag växa och samla kraft för att ta besluten som var rätt för mig, när tiden var kommen, utan skuld…utan press att måsta vara längre fram i processen än jag faktiskt var, jag hade lyckan att få ett sådant stöd.
Det jag fick då försöker jag ge vidare – mod att tro på sig själv, när det känns som svårast ”i våra ensamma själars klister”.
Marie