Jag vänder ansiktet mot ljuset. Jag känner inte värmen. Jag är inne, för stunden sittande vid ett matbord, solen strålar utanför fönstret. Jag reser mig för att det gör för ont för att sitta. Sätter mig snart igen för att det tar på nerverna att trampa runt i lägenheten. Jag får ont och går och lägger mig. Fast jag inte ska. Jag blir inte bättre av det. Jag är förbjuden allt som gör mig sämre, tillåten allt som gör mig frisk igen. Enkelt och logiskt. Det borde vara enkelt.
Jag hade längtat så mycket efter just den här sommaren. Frågan är när jag längtat efter en sommar i lika hög grad. Jag skulle vara mindre ledsen, mindre pank, mindre ångestfylld. Jag skulle ha landat i min stad, i nya jobb och fortsatt att utbilda mig. Och jag skulle känna värmen från solen.
Sitta på uteserveringarna med fina vänner, prata mig genom kvällar och halva nätter. Dricka gott, äta gott. Jubla inombords, för att jag överlevde. För att allt fanns kvar, när jag var redo för det. Redo för vännerna, kvällarna, det somriga skymningsljuset.
Gud vad jag längtat.
Men jag är inne. Jag är trött. Jag har ont.
I stället för att sjunga in våren vid en eld, som jag tänkt, låg jag tyst på en brits på Södersjukhusets akut. I över en vecka hasade jag fram genom korridoren i en gåstol. Barfota. Lite sommarkänsla ville jag ha där på ortopeden.
I stället för att möta de här ljuvliga första sommardagarna på en filt i en park äter jag mediciner för att fungera. Och fungerar inte riktigt. När man inte skall ligga förutom då man sover och har svårt att sitta, är det svårt att vara ute. Jag kan gå. Jag kan stå. Utan smärta.
Det kan jag.
Så. Vem är jag att klaga? Det kommer nya somrar. Rehab är min nya vän.
Jag vänder ansiktet mot ljuset, i strålarna kan jag där urskilja allt jag är tacksam över. Det finns där. Det finns alltid där, hur mörkt det än är omkring mig. Inuti mig.
Det finns där och när jag betraktat ljuset en stund så skingrar sig mörkret och allt som är jag och allt som är det som hjälper mig och lyfter mig finns plötsligt inom mig. Jag skäms något över att sörja en sommar. Men tänker att det fick jag. En stund.
För. Det är inte på sommaren man behöver ljuset, det finns ju där ändå.
När löven faller från sina grenar och förmultnar, när kylan återvänder med övertygelse, det är då allt det där jag missar nu verkligen behövs.
Det är då jag kommer att få uppleva det. Här vid matbordet.
Tungt vin och köttiga doftande grytor och vackra kvinnor som skrattar i skymningsljuset som är mörkt, grått och vått av fukt. Värmen av närheten av människor, då med kylan utanför fönstret. Kärlek i en tid då allt fryser och dör.
Jag längtar hösten.
Då jag kommer att få känna den där saknade värmen. Med ansiktet vänt mot alla de som jag älskar.
Jag vänder ansiktet mot ljuset. Och tänker att det är samma.