Jag pratar ofta, på mina konserter, om att människan är större än hon tror. Jag gör det för att jag övertygad om att det är så. Jag pratar om modet att följa sitt hjärta. Jag tror att människan blir lyckligast så.
Om det är flytta tillbaka till sin hemby, köpa den där amerikanska bilen eller färga håret blont ¬ det spelar ingen roll. Att ta sig en extra kvart i solen med kaffekoppen, eller ha en helt ledig lördag utan måsten.
Inget i livet är lätt men mycket är nödvändigt.
Inget kommer av sig själv, svaren kommer inte om vi inte frågar. Ifrågasätter. Välbefinnande är inget som bara uppstår, det kräver uppoffringar. Jag har följt mitt hjärta i hela mitt liv. Det handlar inte om att flumma runt i största allmänhet, utan om val. Att våga göra de val du känner är rätt i ditt hjärta.
När jag kom in på gymnasiet sa jag till min pappa att jag inte ville gå där, utan i stället spela. Han hade inga invändningar. Gymnasiet försökte jag läsa in, i en längtan att ha en kompetens några år senare, men misslyckades i två år efter varandra på grund av att jag turnerade för mycket.
Någonting sa mig att jag kanske ändå inte behövde den där kompetensen. Jag gifte mig som 21-åring. Fick barn som 23-åring. Och 25-åring.
De ser i motsats till mig på tillvaron som något som bör vara stadig både ekonomiskt och boendemässigt innan man sätter barn till världen. Bara en av mina barn är i ett förhållande, vilket båda ser som en förutsättning till att ens fundera på barn.
Ibland faller äpplet långt från päronträdet.
Jag bara var i det jag kände och drömde. Jag var livrädd många gånger, det är jag än, men det är priset jag betalar för den här fantastiska tillvaron. Jag är mamma till vuxna barn, jag har varit med om en fantastisk resa tillsammans med dem. Är.
Jag älskar att spela och sjunga. Jag är så glad över att pappa inte hade några idéer vad gällde min framtid. Om det var hans plan eller om det var hans brist på plan skall jag låta vara osagt. Hur som helst blev det min lycka. Det var ingen som sa att man inte kan leva på att spela nyckelharpa.
Jag har för att kunna göra det mättat mun efter matsäcken i hela mitt liv och jag har aldrig svultit, för det som smakar bäst och som får mig rik i själen och mätt är själva tanken på att jag gör det jag vill. Jag har i 42 år jobbat oerhört hårt för att få fortsätta göra det.
De stunder, dagar och perioder jag tvivlat, varit skrämd och gråtit ¬ har jag tänkt, hur svårt kan det vara. En extremt kaxig tanke som jag måste besvara varje gång jag ställer den. Och mitt svar blir alltid:
¬- Det här har ju folk gjort före mig. Jag måste i alla fall försöka.
Och så har jag försökt. Lyckats ibland, misslyckats oftare. Det viktiga jag får med mig då är att varje steg bort från tvivlet skapar nytt mod. Jag lär mig att jag överlever.
Var gång jag når min dröm vet jag att det var värt alla misslyckanden. Livet fungerar så.
Det är enkelt och svårt, lättsamt och hårt. Det rymmer glädje men också många sorger. Inget man på något sätt kan förändra eller ens skall ha ambitionen att trolla bort, det är själva livet och kommer alltid vara just så.
Vad man aldrig får glömma bort i allt som skevar, skaver och skrämmer är vår kapacitet, våra gåvor.
Vi kan älska.
Vi överlever. Vi går sönder men läker sakta samman igen.
Vi är större än vi tror, alla.