Jag var 18 år. Bodde ihop med den stora kärleken. Vi skulle gifta oss. Mamma hade köpt en brudklänning.
Den hängde i hallen då han kom hem.
Han bad mig att sätta mig i soffan. När jag satt där berättade han att han träffat en annan, sedan reste han sig och öppnade ytterdörren. In kom en främmande tjej. Hon satte sig bredvid mig i soffan.
Såg på mig utan att säga ett ord.
Den stora kärleken var också tyst.
Där satt jag. Inom mig rusade känslorna av förnedring, ilskan växte. Min katt kom gående över golvet. Jag undrade om jag skulle kunna ta honom med, för jag förstod att det var jag som skulle flytta. Jag visste bara inte vart.
Tystnaden växte till en mur mellan oss. Jag såg ärmen på brudklänningen från soffan där jag satt. Plötsligt reste jag mig. La lite papper i öppna spisen, la på ett par vedträn och såg elden stiga. När den etablerat sig gick jag ut i hallen och hämtade klänningen. Med bestämda steg gick jag tillbaka till öppna spisen och kastade in klänningen.
Den stora kärleken reste sig och gick ut. Den främmande tjejen följde efter. Ensam satt jag och såg den vackra spetsklänningen bli till aska, den stora kärleken förintas i lågorna.
När den brunnit upp gick jag ut i köket och hämtade sopsäckar. Packade ner mina ägodelar och ringde pappa när jag var klar.
Jag såg min katt på förstubron när pappa backade ut från tomten. Tänkte att jag skulle sakna honom men att han skulle få det bäst där han var.
Minns första kvällen hos min pappa. Hans nya flickväns son och jag satt på balkongen till det lilla radhuset i Västerhaninge. Vi pratade om allt och han fick mig att förstå att det var bra att jag lämnat den stora kärleken. Att jag lämnat de löften han gett och brutit.
Jag skulle kunnat bli bitter. Jag skulle kunnat bli rädd.
Jag valde att låta bli. Jag ville inte låta honom påverka mitt fortsatta liv.
Sveket var hans och ingen annans.
Jag har fortsatt att leva mitt liv så. Sveket får de som svikit bära. Jag vägrar att bära andras skuld.
Med den insikten har jag kunnat möta massor av kärlek. När jag ser på den kärlek som finns omkring mig tänker jag att om det finns någon galenskap större än någon annan så vore det den, att jag låtit bli att älska bara för att människor i min närhet inte förmått.
Att jag inte förmått se och förstå att den största kärleken, den möter man många gånger.