-”Jag har precis begravt min mamma. Min pappa dog för tre år sedan. De har båda levt länge och haft goda liv. Jag har alltid känt mig älskad och känt mig trygg med vetskapen om att de alltid funnit där. Nu gör de inte det och mina känslor förvånar mig. För jag är både arg och besviken. Trots att de levt i över 80 år båda två. Trots att de inte led in i döden utan förskonades med relativt odramatiska dödsfall båda två. Jag har liksom inget att vara arg på. Sorg, är en sak. Saknad. Men jag förstår inte ilskan. Gör du?”
-Jag vill börja med att beklaga dina förluster.
En ledtråd för mig i min ambition att hitta ett svar är ditt sätt att ifrågasätta din känsla. Jag uppfattar det som att du har en regel kring hur sorg ska se ut. Vi människor har regler kring mycket för att känna kontroll över vår tillvaro, sorg är en känsla många av oss har regler kring. Den skall se ut på ett speciellt sätt och den skall vara aktiverad en speciell tid. När något bryter mot vår regel, i detta fall din känsla -av ilska-, blir vi oroliga och börjar kämpa för att förtränga. I och med det aktiverar vi ilskan ännu mer.
Jag tror av den lilla info jag har att du behöver öppna upp för din känsla av ilska. Låta den verka inom dig och hitta sin plats. Inte försöka kontrollera den. Bara låta den vara inom dig och försöka agera ändå i din vardag.
En bra övning för dig kan vara att lägga märke till när du kämpar med din känsla av ilska och när du öppnar upp och ger plats åt den. Att lägga märke till vilken verkan det har när du gör så.
När vi kämpar mot våra känslor växer dem. När vi låter dem vara finner de sin plats inom oss och vi fastnar inte, utan kan gå i vår värderade riktning.
Jag tror att det är vad som hänt dig. Du har förvånats av ilskan, fastnat i den i och med att du försökt förtränga den.
Ge den plats. Den finns. Så känner du nu och det är alldeles normalt. I och med att du accepterar den ger du också plats åt annat. Vid sidan av ilskan. Kanske något du bättre känner igen?