Hur ”lyckliga” tror du de blir som gör undvikande till helhetslösning?
Inom ACT pratar vi om undvikande som en strategi för att slippa jobbiga tankar och känslor. Det vi ser som ett slags moment 22 är att vi i undvikandet stannar i just det som är jobbigt. Eftersom vi måste fokusera på det jobbiga, undvika det, hela tiden.
Så jag tror att den ”lyckligaste” är den som kan acceptera det faktum att livet innehåller lidande och bära de känslorna men trots det agera framåt.
Det vill säga ta hand om de basala behoven och gå i din värderade riktning.
Exempel 1. : Du är bjuden på fest. Du ser fram emot det. Du får en ”utskällning” på jobbet. Kommer hem och lägger dig under en filt på soffan. Ställer in festen.
Du har fastnat i känslan och agerar inte alls i din värderade riktning – gör det som av olika anledningar är viktigt för dig.
Exempel 2. Din dotter börjar missköta skolan. Skolkar och du kommer på henne med att dricka. Plötsligt har allt dragit iväg i en riktning som är svår att hantera för dig. Du tröstar/lugnar dig då och då med ett glas vin. Tar upp rökningen du slutat med för 10 år sedan. Du får sömnproblem (pga vinet, men du dricker tvärtom mer för att ”få” sova) och tar sömntabletter. Plötsligt är du åter rökare, har för vana att dricka vin mitt i veckan och tar sömntabletter för att få ro. Inget av det här hjälper dig i problematiken kring din dotter. Du har i din iver att eliminera alla jobbiga tankar och känslor fastnat i dem och låtit dem hindra dig att agera och i stället skaffat dig själv en rad nya problem.
Det är så här det ser ut när vi försöker undvika smärta i livet. Kortsiktigt kan vi uppleva att det hjälper, långsiktigt är det förödande.
Acceptans av jobbiga tankar och känslor är att trots lidande och smärta gå i sin värderade ( det som är viktigt för dig,) riktning. Agera. (som den du vill vara, på det sätt du vill leva ditt liv)