Fråga: Jag mår inte längre bra i min relation. Jag sköter hem och barn, har en mellanchefstjänst medan min man är egenföretagare och kan disponera sin tid som han vill. Jag tycker att han dricker för mycket, om detta är vi oense. Han är snäll och vi har det i stora delar bra tillsammans men han kränker mig inför barnen och, han kan pga drickandet inte hämta eller lämna barnen med bilen, han hjälper inte till med läxor eller hemmets skötsel utan somnar oftast i soffan. Han har alltid druckit men innan barnen kom var det inte ett jätteproblem. Jag tycker synd om honom och han har uttalat att han inte har någonting att leva för om jag lämnar honom. Jag är inte längre sexuellt attraherad av honom, jag tycker synd om honom och gör allt för att hemmet skall fungera utan hans mentala närvaro. Jag vill inte ha de så här men vet inte vad jag ska göra. Det känns fel att lämna en så utsatt människa. Jag är lite orolig för vad han gör om han blir ensam.
Svar: Först vill jag säga att du inte är ensam. Många kvinnor som jag samtalar med har ungefär samma problematik. De känner sig mer eller mindre fängslade vid en man de inte riktigt har samvete att lämna, för hur skall han klara sig? De tycker synd om honom för han är ju snäll. De rättfärdigar drickandet för att han ju inte slåss eller beter sig.
Samtidigt berättar de om kränkningar. Sylvassa pikar inför barnen. Ett hävdande som verkar nödvändigt eftersom de inte kan hävda sig som jämställd vuxen människa som tar sitt ansvar.
När det kommer till alkohol så är det så att den är ett problem om de närmast anhöriga upplever att det är det. Men alkoholism är en beroendesjukdom och ett svårt problem att hantera. Så jag förstår att det finns en stark vilja att prova allt, till och med att gå ifrån sina egna värden och formulera en tillvaro som fungerar. I teorin.
När klienter frågar mig vad de ska göra brukar jag fråga vad de vill och varför. Många har fastnat i ett hopp om bättring. De kan ha hoppats i 10 år. Ibland längre.
Det är inte för inte vi säger att hoppet är det sista som lämnar oss.
Det finns egentligen inget annat svar än att du måste gå till dina värden. Vem vill du vara? Hur vill du leva? Agera så.
Vad har du bakom dig? Din barndom? Fick du dina behov tillfredsställda? Frågade någon vad du behövde?
Hur är du präglad och hur hanterar du det? Vad har blivit sanningen om dig själv?
Hur vill du att din livsberättelse skall se ut? För vem fanns du till och för vad? Vad skall dina vänner säga om dig när du fyller 80 år?
Vad är viktigt för dig? På riktigt?
När vi har pejl på detta finns det bara en sak att göra. Att agera i den riktningen. Att sluta grubbla och börja leva.
Nej, det är inte enkelt. Livet kostar. Det gör ont. Det är det enda vi vet. Med den vetskapen måste vi leva våra liv. Göra våra val. Men vad är viktigast? Att aldrig ha ont eller att leva ditt liv som du vill leva det?
Att aldrig ha ont är att undvika att drabbas av förlust. Smärta. Sorg.
Vad blir det för liv? Att älska någon är att utsätta sig för risken att bli lämnad. Är det värt att leva utan kärlek av rädsla att kanske förlora den?
Att utbilda sig och söka ett arbete är att utsätta sig för risken att inte få det. Är det värt att inte försöka?
I alla avseenden är det viktigt, inte minst i relationer och relationsproblematik, är det viktigt att fundera kring våra värden. Vem vill jag vara? Hur vill jag ha det?
Vi hamnar lätt i mönster som är svåra att bryta sig ur. Vi undviker det som är jobbigt och smärtsamt och rättfärdigar hellre dåliga beteenden både hos oss själva och andra. För att det är arbetsamt att vara sann mot sig själv. För att det kostar. Kanske ensamhet.
I samtal pratar jag om de här sakerna. Om vem du vill vara. Om hur du vil leva. Svårigheterna kring detta pga barndom eller för att du aldrig funderat kring det på djupet. Livet skall levas och tiden rusar. Många har inte gett sig själva tiden. Vi är fiffiga och hittar lösningar. Men. Att tejpa ihop, att klistra och klippa i sina egna värden.. vilka blir vi till slut? Vad får vi för liv? Hur mår vi?
När vi vet vilka vi vill vara och hur vi vill leva och när vi jämför med vilka vi blir i relation till någon och med det liv vi får tillsammans så är det en bra grund för något slags agerande. Att utgå ifrån något vi tänkt är ju i alla avseenden bättre än att utgå ifrån vad vi känner för stunden.